Peter Eriksson (MP) är numera ordförande i riksdagens konstitutionsutskott. Han är en slipad, erfaren och i ordets bästa bemärkelse rävig politiker. I Svenska Dagbladet i går gjorde han och flera andra MP-toppar klart att de inte tänker knyta sig vid något block före valet 2014. Miljöpartiet vädrar morgonluft, skriver Svenskans politiska reporter Lena Hennel. Det som får Peter Eriksson och andra gröna politiker att mer tydligt lansera MP som ett blivande regeringsparti är en grundlagsförändring som slår igenom efter valet om två år.
Valet 1998 var ingen höjdare för socialdemokraterna. Partiet tappade nästan nio procentenheter och förlorade trettio mandat i riksdagen. Även med vänsterpartiets mandat inräknade i regeringsunderlaget saknade S majoritet i riksdagen. Skulle Göran Persson avgå? Nej, det skulle han inte. Framemot kvällen på socialdemokraternas valvaka steg Persson fram på scenen och konstaterade fräckt och frankt att "vi sitter kvar".
Vilket han också gjorde.
På valnatten 2014 kommer det att krävas en klar riksdagsmajoritet i ryggen för att Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven eller någon annan ska kunna ska kunna "göra en Persson".
Regeringsformen - en av våra grundlagar - har som sagt reformerats mellan nu och då. Reformen är i allt väsentligt ett resultat av Peter Erikssons envetna insatser som ledamot i den grundlagskommitté som kom fram med förslaget 2008. Den som blir statsminister efter valet 2014 måste nu formellt godkännas av riksdagens ledamöter i en omröstning. Omröstningskravet gäller lika för såväl sittande statsminister som utmanare. Riksdagen har även tidigare kunnat votera om förtroendet för statsministern. Men då endast i form av en misstroendeomröstning. För att få till en sådan omröstning krävs att minst 35 ledamöter begär att statsministerns förtroende ska prövas. Från och med valet 2014 blir förtroendeomröstningen således formaliserad.
Om alla partier som inte sitter i statsministerkandidatens regering röstar nej till statsministern så faller statministern. Naturligtvis givet att inte regeringen är så bred att den omfattar en majoritet i riksdagen. Ett sådant brett regeringsalternativ finns för dagen inte ens på kartan. Till SvD säger Peter Eriksson "Jag har (--) sedan 90-talet drivit frågan att det är bra med majoritetsregeringar". Vilket ur MP: s perspektiv är helt rätt strategi.
Vare sig statsministerkandidaten kommer att heta Reinfeldt eller Löfven efter nästa val så kommer han att vara i behov av en riksdagsmajoritet. Då ska MP finnas där som en villig men dyr lösning. En ganska hög prislapp för att bli regeringsparti och rösta ja i omröstningen om statsministern. Och en mycket hög prislapp för att bli ett stödparti i riksdagen och lägga ner sina röster i omröstningen. Så är det tänkt. Hur det blir i verkligheten återstår förstås att se. För dagen nöjer jag mig med att konstatera att Peter Eriksson visar klorna i sin gröna tass. Det gör han sannolikt helt rätt i.