BENJAMIN KATZEFF SILBERSTEIN är ledarskribent på Svenska Dagbladet. I söndags skrev han om socialdemokraternas brist på akademiker som kan ta till sig kunskaper och insikter från forskningsfronten.
"I Juholts uppställning är akademikerna färre än någonsin", hävdade Katzeff Silberstein. Hans artikel skulle kunna avfärdas som ännu en tråd i debattslingan "Sossar är dumma i huvet". Jag väljer dock en annan läsart. Spörsmålet om akademiker och forskare i politiken är intressant. Frågan är om inte politikens attityd till akademierna/forskningen är den grundläggande förklaringen till politikens akademikerbrist?
Gabriel Wikström är kandidat till uppdraget som ny ordförande för det Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Han framstår som en allmänt klok och förnuftig ung politiker. I går gav Wikström ut en rapport där han presenterade sina förslag till hur socialdemokraterna ska kunna hitta ut ur den politiska öknen. När jag läste rapporten länkade min hjärna till Katzeff Silbersteins ledarartikel i Svenskan.
Wikström skriver: "Såväl problemformulering och verklighetsanalys som reform- och åtgärdsförslag ska också ta sin grund i aktuell samhällsforskning. Detta är inte ett problem för socialdemokratin - tvärtom, då mycket forskning tyder på att orättvisorna i vårt samhälle ökar, samtidigt som mer jämlika samhällen i grunden är mer effektiva samhällen".
Inget ont om den unge Wikström. Men visst är det ett tämligen oakademiskt förhållningssätt att inte vara rädd för forskningen eftersom forskningen redan har gett oss rätt?
Vilken seriös forskare/akademiker lockas av politiken om uppgiften innebär att "bevisa" det ena eller andra partiets färdigtänkta förslag?
Och vilken nytta skulle sådana forskare/akademiker göra för tänkandets strukturer i politiken? Skillnaden torde vara hårfin mellan dylika akademiker och enögda partigängare i allmänhet.