Svend Dahl är statsvetare vid Stockholms universitet. Hans doktorsavhandling ?Efter folkrörelsepartiet? som presenterades för några veckor sedan har tagits emot med stort och berättigat intresse.
Ämnet är välkänt. Allt färre människor är medlemmar i politiska partier. Många av dem som ännu är medlemmar är inte aktiva.
Partierna drivs numera som mer eller mindre välorganiserade företag.
Svend Dahl för en kritisk diskussion om vad denna utveckling betyder för demokratin i samhället.
För ett parti som Socialdemokraterna var medlemmarna tidigare en enormt viktig resurs. Medlemmarna skapade en åsiktsmässig trygghet. Om medlemmarna gillade eller ogillade påfund från partistyrelsen så kunde ledningen räkna med att väljarna tyckte ungefär likadant.
Detta är sedan länge en svunnen historia. Ett Socialdemokratiskt medlemsmöte i Finspång eller Söderköping samlar kanske 25 personer, i Norrköping möjligen det dubbla. I jämförelse med medborgarna i allmänhet är pensionärer och politiskt förtroendevalda i normalfallet kraftigt överrepresenterade vid dessa medlemsmöten.
Med flera referenser till vetenskaplig forskning benar Svend Dahl ut varför det har blivit som det har blivit. I tidigare faser var medlemskapet kryddat med stora doser politisk, ideologisk och social gemenskap. Under samhällsutvecklingens gång har efterfrågan på sådan partiorganiserad gemenskap sjunkit undan. Partiorganisationernas gemenskap har numera mest med utövandet av - och rekryteringen till - förtroendeuppdrag att göra. Medlemsmöten besöks därför av dem som antingen har ett uppdrag att försvara eller av dem som har kvardröjande minnen av forna tiders ideologiska och sociala gemenskap.
I Moderaterna har aldrig medlemmarna haft samma status som hos Socialdemokraterna. Riksdagsgruppens och partiledningens ställning är betydligt starkare. Vilket förklarar hur den snabba omställningen från gamla och till nya Moderater var möjlig att genomföra. Medlemmarna förväntade sig inte att ha något med saken att göra. Moderaternas förre partisekreterare Per Schlingmann uttalar sig också tydligast av alla i Svend Dahls avhandling. Moderaterna är inte ett parti för sina medlemmar, inte heller enbart ett parti för sina väljare utan vi är ett ?parti för Sverige?, säger Schlingmann.
Miljöpartiet bildades så sent som i början på 1980-talet. I snabb takt har MP gått igenom alla faser i utvecklingen från ett tämligen udda jordkuleparti till ställningen som tredje största parti, med riksdagens bäst utbildade ledamöter och med starkt fäste i städernas yngre medelklass. Likt hos Moderaterna förväntas inte Miljöpartiets medlemmar att styra partiets politiska vägval. Medlemmar är däremot viktiga som en begåvningsreserv för kommande förtroendeuppdrag och som kampanjarbetare vid valen.
Folkrörelsepartierna finns således inte längre. Enligt Svend Dahl kan detta nya läge såväl stärka som skada demokratin.
På demokratins plussida står partiernas ökande behov av dialog och förtroliga band med medborgarna i stort. Partierna måste av överlevnadsskäl ta in perspektiv, livsvillkor och uppfattningar i breda medborgargrupper för att kunna hävda sig i valen.
Som jag ser det överväger fördelarna, nackdelarna. Att partier som har ambitioner att styra Sverige i högre grad lyssnar till hela folket - och inte bara sitt eget folk - är en demokratisk framgång.