Jag är inte särskilt förtjust i valanalyser. Jag tillhör dem som anser att den legendariske journalisten och författaren Dieter Strand har kreerat den ultimata valanalysen. "Ibland vinner man. Ibland förlorar man", skrev Strand på Aftonbladets ledarsida efter ett riksdagsval i forntiden. Mycket mer behöver ofta inte sägas. Det som sägs efter ett val är ändå glömt till nästa val. I går läste jag emellertid en valanalys som väckte mitt intresse. Socialdemokraterna Irené Lindén, Håkan Liljeblad och Mattias Ottosson presenterade i går sina förklaringar till varför valet gick som det gick i Norrköping i höstas.
Det är en uppfriskande rak, kort och chosefri rapport som de åstadkommit. Lindén, Liljeblad och Ottosson går pang på rödbetan utan krusiduller. Riksdagsvalrörelsen blev för gnällig, för hattig och genomfördes i en koalition som var en sänke. Landstingsvalet gick lite bättre. 4000 fler väljare än katastrofvalet 2006 är ändå en liten uppryckning. I rapporten resoneras spännande om att väljarnas fortsatta intresse för Vrinnevilistan kanske är ett uttryck för att väljarna vill ha mindre politik och mer kunskaper i landstingspolitiken? Kommunvalet gick bäst för S i Norrköping.
En förklaring är personröster på Stjernkvist. Inför kommande val krävs fler profiler som kan nå alla yngre och etablerade väljare som inte vet att Stjernkvist är en kändis, skriver gruppen.
Det bästa med rapporten är att den håller ihop politiskt. Ett klassiskt Socialdemokratiskt resonerande för vår tid. Helt i min smak.