Den 21 januari hämtades Odell av civila poliser på Västerbron i Stockholm. Passerande hade larmat då hon verkade vara på väg att hoppa. Hon stretade emot, var hal som en ål, när poliserna baxade in henne i bilen. Samma sak på psykakuten. Hon slog aldrig, hon bet inte, hon spottade inte på någon. Från bron finns filmen, från akuten vårdarnas vittnesmål. Men med den strikta tolkning av våldsamt motstånd som gäller kommer hon säkert fällas.
Den principiellt viktiga åtalspunkten är en annan och gäller "oredligt förfarande". En obskyr paragraf i brottsbalken som nästan aldrig används. Nu har den hamnat mitt i stridslinjen för journalistiska och konstnärliga metoder, för yttrande- och tryckfrihet. Om Odell fälls på just den punkten kan det i värsta fall innebära slutet för wallrafferiet som journalistisk metod. Möjligen begränsa journalisters frihet. Och helt klart sprida en mer restriktiv inställning på landets redaktioner.
Oredligt förfarande definieras i paragrafen som ett vilseledande. Det ska ske utan eget vinstintresse. Men "förmå någon till handling" som "skadar den vilseledda". När lagen skrevs 1942 tänkte man varken på journalister eller konststudenter. Den skulle användas när man till exempel blev lurad "att köpa begravningskrans åt någon som inte är avliden". Nu bidrar den till att helt andra värden ställs på spel.
1992 avslöjade den amerikanska tevekanalen ABC att en stor livsmedelskedja märkte om kött och tvättade det i kemikalier för det inte skulle verka gammalt. Två reportrar hade tagit anställning och smygfilmat på klassiskt wallraffmanér. Företaget väckte åtal och de fälldes till megaskadestånd efter en paragraf som motsvarar den svenska om oredligt förfarande. USA:s nyhetsredaktioner blev överrumplade och chockade. I en högre instans lyckades de, med minsta möjliga marginal, vända domen. Reportrarna friades.
Anna Odell avslöjade inga egentliga missförhållanden. Därför måste hon fällas, är en vanlig reaktion. Det är helt riktigt. Hennes konstverk berättade med små ord om en verklighet många har erfarenhet av men få insyn i. Det bör ha samma värde i offentligheten som stora avslöjanden. Besökare blev uppenbarligen djupt gripna av hennes verk. I sitt sommarprogram konstaterade P-O Enquist lakoniskt att han fick Augustpriset för sin berättelse om inspärrning på alkoholklinik, men att Odell blev åtalad för sin om psykakuten.
I USA har journalister och författare vid olika tillfällen spelat psykiskt sjuka på samma vis som Odell. Senast Norah Vincent i boken "Voluntary Madness" som kom för ett år sedan. Så vitt jag vet har ingen åtalats. Läkare och vårdpersonal har säkert blivit arga. Men de har värdesatt den offentliga debatten högre än dåvarande överläkare David Eberhard på S:t Görans psykakut gjorde.
Domstolen kan hänvisa till grundlagen och Europakonventionen för att fria. Så skedde i fallet Åke Green. En sådan hänvisning kan också öppna för fällande dom utan påföljd. Men om Odell fälls för oredligt förfarande måste den lagparagrafen (§8 i brottsbalkens 9 kapitel) skrivas om så den används för det den var tänkt hindra bedrägerier i begravningskransar och inte för att disciplinera den offentliga debatten.