I går firades Sveriges nationaldag. För min del blev det inte så mycket firande. Dag före vardag är arbetsdag för mig. Jag sände ändå en tacksamhetens tanke till det lyckliga öde som lät mig födas just här och just under rekordårens ekonomiska och sociala högvarv. Med alla våra fel och brister tillhör vi fortfarande de platser på jorden där det mesta är hyfsat tryggt och välordnat även för de flesta av oss som inte i sig själva kännetecknas av trygghet och välordning. Så nog är jag glad för att jag är svensk.
Under ett seminarium med rubriken "Den borgerlige optimisten" som jag avlyssnade i tisdags var det däremot något oväntat stundtals lite dystert. Optimisten i rubriken är PJ Anders Linder, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet. Han fyller femtio i dagarna. Seminariet - och utgivningen av en bok med samma namn - var den liberala tankesmedjan Timbros present till PJ Anders Linder. PJ är högt aktad och ansedd även i de kretsar som nödvändigtvis inte håller med honom om allt; eller ens om hälften av allt. Goda argument, bildning, stilistisk elegans, ett vänligt sätt och humor kan och bör uppskattas var helst det dyker upp. Linder kan säkerligen anklagas för ett eller annat. Som någon dystopisk åsnan Ior har han dock aldrig framträtt.
Borgerligheten har för det mesta inte haft så mycket att glädjas över i svensk politik. Inte ens två valsegrar i rad tycks få alla borgerliga tänkare att känns någon större glädje. Adam Cwejman är ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. På seminariet konstaterade han att "en borgerlig regering i ett socialdemokratiskt land innebär inte ett idéskifte". En tidigare uppsatt men ännu ung moderat fick applåder när hon talade om den " s k borgerliga regeringen".
Dessa och andra uttalanden ska förstås inte uppförstoras eller övervärderas. Utifrån min socialdemokratiska erfarenhet vet jag också att onöjdhet snarast är en dygd i breda kretsar av partiet.
Mer allvarligt tycker jag nog att det är med den mörka synen på EU som framträdde under seminariet. Medlemskapet i EU är en sak som t ex Carl Bildt beskriver som en stor borgerlig seger. I sitt bidrag till vänboken "Den borgerlige optimisten" skriver Bildt att medlemskapsförhandlingarna med EU var en av de stora framgångarna för hans regering 1991-1994. På seminariet var emellertid den dominerande bilden att EU:s betydelse i världen blir allt mindre, att Asien och delar av Afrika sopar matten med EU när det gäller tillväxt, att den gemensamma valutan i princip har två alternativ - avvecklas ordnat eller avvecklas med en krasch - och att tilltron till demokrati och marknadsekonomi blir allt svagare i framförallt de postkommunistiska medlemsländerna. Kolumnisten och författaren Per T Ohlsson varnade på seminariet för att ett "inåtvänt, misstänksamt och slutet" Europa är förlorat i en globaliserad värld. Ingen sa egentligen emot. Låt gå för att en valutaunion utan en politisk union sannolikt är feltänkt. Men ett kraschat EU skulle kunna få fasansfulla konsekvenser för oss i Sverige och övriga Europa. Finns det någon mer optimistisk motbild att leverera? Vad säger Socialdemokraterna? Vad säger PJ Anders Linder?