Minns ni glädjeruset när Mubarakdiktaturen föll? Jublet i Kairo, optimismen över världen att nu var diktaturernas tid förbi?
Nu har det gått två år sedan den arabiska våren nådde det största och viktigaste landet i regionen och stämningen är en helt annan. Det blev ingen fortsatt spridning av demokratin till andra länder. Det folkliga upproret i Syrien har inte lett till demokrati. Istället pågår fortfarande ett blodigt och utdraget inbördeskrig mellan en mördarregim som inte vill gå samma väg som Khadafi och en rebellarmé som tycks domineras av religiösa med tveksam demokratisk övertygelse.
Det Muslimska brödraskapet har kopplat ett fast grepp om makten och mycket litet utrymme ges för en normal politisk opposition. En författning antas nu under närmast kuppartade former, och ingen vet hur den egentligen kommer att påverka Egypten. Blir det religiös trångsynthet, kvinnoförtryck och intolerans som kommer att prägla maktutövningen, eller kanske en variant av Turkiets öppnare styre? Många människor är trötta på kaos och oreda och önskar bara lugn så de kan bygga sin vardag. Det är ett vanligt argument även för andra än religiösa att rösta på presidentens kritiserade förslag till grundlag. Men landet är präglat av starka motsättningar, och enigheten vid revolutionen är nu förbytt mot dramatisk polarisering. 10 personer har dödats under de senaste veckornas demonstrationer.
Men presidentens och brödraskapets handlingsutrymme är begränsat, underskott och skulder gör att de inte har råd att göra något som gör det omöjligt att låna. Banker blir nervösa av upprustning och militära äventyrligheter så några piruetter på det området är inte jag orolig för. Långivarnas engagemang för mänskliga rättigheter och demokrati är däremot svagt eller noll. På det området är jag mycket mer orolig. Människorna i landet är dock inte rädda längre och de har lärt sig att demonstrera effektivt. Det sätter förhoppningsvis gränser för vad presidenten har råd att riskera.
President Mursi gjorde sin ingenjörspraktik på Uddeholm i Hagfors. Han är glad över sin tid i Sverige och tar varje chans att framföra hälsningar till sina gamla chefer i Värmland. Även jag har fått tjänstgöra som sådan budbärare. Vad han tog för intryck av att för första gången få leva i en demokrati vet jag inte, men kanske har den påverkat honom något lite och därmed historien i demokratisk riktning. Det är ett starkt argument för Sverige och hela EU att öppna gränserna för fler unga människor att komma hit och arbeta och studera.