Det vore fel att redan nu - Sjöstedt och Etzler har bara haft några månader i sina ämbeten - låta hoppet fara om att de båda ska kunna skapa en mer relevant vänster.
Starten har hur som helst inte varit särskilt lyckad.
I DN/Ipsus opinionsundersökning i går fick vänsterpartiet 4, 8 procent. Aron Etzler kommenterade partiets opinionsresultat i Expressen. "Att titta på siffror i ett kortsiktigt perspektiv är ungefär som att tro att man ska gå ner i vikt genom att sluta äta frukost", sa Etzler. Jag förstår inte riktigt Etzlers metafor. Om något borde väl V vara intresserat av att gå upp i vikt? Ökad vikt för vänstern var/är i vart fall mina förväntningar på radarparet Sjöstedt/Etzler.
Då Jonas Sjöstedt var en av flera kandidater till ordförandeposten anade jag att han ville bredda och modernisera vänsterpartiet. Han hyllade Gudrun Schymans partiledarinsatser. Han talade uppriktigt och ärligt om att den politiska spelplanen förändrats genom de nya Moderaterna. Han ville tvätta bort bilden av att V är ett nejsägarparti. Han var tydlig med att han såg vänsterpartiet som ett kommande regeringsparti; med allt vad det innebär av verklighetsanpassningar och avvägningar.
Jag är övertygad om att Sjöstedt menade allvar i sin kampanj som partiledarkandidat.
Väl vald tycks emellertid Jonas Sjöstedt ha fallit tillbaka till den barrikadvänsterretorik som fått tidigare V/VPK ledare att förlita sig på "kamrat fyra procent" för att klara livhanken på valdagarna. Den där "kamraten" finns nog inte att tillgå nuförtiden. Vänstern måste klara sig på egen hand. Vilket de borde kunna göra. Det finns ett utrymme för ett modernt vänsterperspektiv på företagande, utbildning, energi, socialförsäkringar och i mer filosofiska frågor om frihet och ansvar. Där skulle V kunna utmana S och M på ett dynamiskt och opinionsvinnande sätt. Barrikadvänsterstilen är däremot en klockren avmagringskur.
Vänsterpartiet är inte minsta parti i DN/Ipsus opinionsundersökning. Centern landar på 4, 7 och KD på 3, 6 procent. Annie Lööf har varit partiledare och statsråd för C i nio månader. Det är inte rimligt att ha lika höga förväntningar på henne som på Sjöstedt. C sitter fast i en regeringsstruktur där moderaterna dominerar totalt. Mot slutet av mandatperioden öppnar sig kanske ett fönster där Annie Lööf möjligen får chansen att visa vad hon går för som politisk risktagare. Fram tills dess kommer inte något att hända. Göran Hägglund i KD har bara ett mål för denna mandatperiod; att rädda partiet kvar i riksdagen. Om fortsatt alliansregering känns som ett rimligt alternativ när valet närmar sig kan Hägglund räkna med stödröster. Annars är det nog god natt.
Den enda partiledare som hittills har levt upp till högt ställda förväntningar är Stefan Löfven. Socialdemokraterna förefaller ha stabiliserat sig runt 36 procent i opinionen. Det är en viktökning som kan räcka långt.