Landstinget i Östergötland har det rejält bekymmersamt ekonomiskt. Ökade krav från patienter och anhöriga och framför allt ökad förmåga att bota även mycket svåra sjukdomar gör att kostnaderna ökar snabbare än intäkterna. I Norrköpings kommun ser det lite bättre ut. Men långsiktigt står vi inför samma dilemma; förväntningar och behov, inte minst av äldrevård, gör att kostnaderna skjuter i höjden.
För att få ihop ekonomin måste vi alltså se till att varje skattekrona används klokt. Därför finns det skäl ifrågasätta att pengar förs från skattebetalare till aktieägare. Av samma skäl måste vi förhindra att pengar fastnar i onödig byråkrati. Kom ihåg, innan valfriheten och konkurrensutsättningen var inte allt perfekt. Offentliga monopol är knappast framtidens lösning.
Jag tror i och för sig inte heller att konkurrensutsättning per definition leder till högre kvalitet och ökad effektivitet. Därför har jag svårt att begripa vissa borgerliga företrädares nästan religiösa tro på privata aktörer. Ingen kan rimligen blunda för att det inte är alldeles enkelt förena privata vinstintressen och en fördelning av resurser efter behov. Inom framför allt sjukvården och skolan tycker jag det märks tydligt att fri etableringsrätt och avkastningskrav riskerar styra resurser till relativt välbärgade områden.
Av det drar jag inte slutsatsen att privata vinster och privata företag ska förbjudas. Nej, lösningen kan knappast vara att begränsa människors valfrihet genom att avveckla verksamheter som fungerar väl. För så är det; I Norrköping finns det företag som bedriver bra och uppskattad verksamhet.
Därför tycker jag debatten om välfärden borde handla om hur vi utvecklar alla verksamheter, åstadkommer högsta möjliga kvalité med minsta möjliga insats.
För det första är jag helt övertygad om att öppenhet är en framgångsfaktor. Den som vet att användningen av varje krona kan spåras i efterhand lär akta sig för beslut som inte kan försvaras. Och det går inte att försvara höga avkastningskrav inom vård och skola. I dag har vi inte full insyn i all verksamhet. Särskilt i företag där ägaren befinner sig långt ifrån verksamheten kan det vara svårt följa varje krona. Det borde ändras. Den som verkar på en offentlig marknad måste respektera den offentliga marknadens villkor, och offentligheten borde vara ett sådant grundläggande villkor.
För det andra borde det inte vara möjligt överlåta verksamheter så lätt som i dag. Det finns flera skäl varför uppköp av bolag kan vara problematiska. Den som ger sig in i skolan och vården måste förstå att det handlar om långsiktiga relationer. Det är ingen marknad för snabba klipp. Dessutom är det ofta vid uppköp som de stora och moraliskt stötande vinsterna uppstår. I driften går det sällan att tjäna särskilt mycket i en hårt pressad verksamhet.
För det tredje måste kraven på de som etablerar sig skärpas. Valfrihet förutsätter att det finns flera aktörer att välja mellan, och ska valfriheten vara reell måste det finnas en viss överkapacitet. Men dagens flora av till exempel gymnasieskolor kan inte försvaras. Nästan alla trängs i de större städernas stadskärnor, och överetableringen har utan tvekan bidragit till ökade kostnader.
Med de här förändringarna tror jag att det går att bättre förena valfrihet och kostnadskontroll. Om vi dessutom kunde få en blocköverskridande överenskommelse om hur detta ska ske, ja, då kunde vi ta oss an den verkligt viktiga och svåra frågan, nämligen hur sjutton vi ska få pengarna att räcka. För jag är nämligen helt övertygad om att krav på skattesänkningar utgör ett betydligt allvarligare hot mot välfärden än vinsterna hos privata aktörer.