Ledare: Nyanser av ljusrött och grått

Riksdagen har idag ett rekordhögt antal partier. Innebär det att väljarna har större valfrihet idag än tidigare? Svaret är nog både ja och nej. Samtidigt som antalet partier ökat har partierna närmat sig varandra både i retoriken och i den faktiska politiken. Min hustru som är bördig från England brukar säga att spännvidden i riksdagen är liten och att hela svenska parlamentet skulle rymmas inom New Labour. För egen del brukar jag tillägga att Tony Blair inte skulle ha kunnat bli vald till ordförande i moderaterna då han befinner sig för långt till höger. Man kan kanske säga att utbudet av partier i olika nyanser av grått, eller ska det kanske vara ljusrött, är mycket stort.

Vilka är skälen till denna likriktning? Jag anser att det finns flera skäl, ett är att Sverige är ett i många stycken homogent land där avvikelser från normen vanligtvis ses på med misstänksamhet. Svensk politik har också efter 90-talskrisen blivit alltmer kunskapsbaserad. Råd från expertmyndigheter som Konjunkturinstitutet, Riksbanken, Finanspolitiska rådet och Internationella Valutafonden beaktas i större eller mindre grad av samtliga partier. Väljarna har också blivit alltmer pragmatiska och kräver att politiken vilar på någon form av vetenskaplig grund.

Vilka är konsekvenserna av denna likriktning? På kort sikt finns det många fördelar med att partierna baserar sin politik på ett brett accepterat faktaunderlag. Flera länder i Europa genomlider nu finansiella kriser som i många fall har orsakats av publikfriande politiker som viftat bort expertråd. I jämförelse med detta framstår den nuvarande svenska politiska ordningen som överlägsen. Men på längre sikt medför likriktningen risker. Bristande mångfald och grupptänkande skapar lätt en konserverande kultur där förmågan att upptäcka och anpassa sig till yttre förändringar minskar. Visioner kräver att tankarna tillåts flyga frikopplade från excelarkens extrapoleringssfunktioner. Åsiktsskillnader är rätt nyttjade av godo och berikar.

Jag anser att det finns många fördelar med att svensk politik präglas av pragmatism. Det är bra att svenska politiker har respekt för faktaunderlag och lyssnar på expertråd. Dock är det viktigt att politiken inte blir teknokratisk. Det krävs att partierna har ett levande idéarbete där värderingar om vilket samhälle vi ska ha tillåts vara styrande.