Socialdemokraterna når i de senaste sammanvägda opinionsmätningarna 33, 7 procent i väljaropinionen. Är detta ett bra eller dåligt resultat?
Givet dagens politiska terräng talar det mesta för att det är ett bra resultat. Skulle ett valresultat i häradet runt 33 procent kunna räcka för S som regeringsbildare efter nästa val? Det skulle det absolut kunna göra.
Men det finns många hinder och problem på vägen.
Sören Holmberg och Henrik Oscarsson är statsvetarprofessorer i Göteborg. I boken "Nya svenska väljare" (Norstedts Juridik 2013) delar de med sig av forskningens och statistikens kunskaper och insikter om svenska val. Grundmaterialet är imponerande och håller världsklass.
Sedan starten vid riksdagsvalet 1956 har Göteborgs universitet och Statistiska centralbyrån kartlagt alla val och folkomröstningar. 75 000 intervjuer med röstberättigade personer har samlats in.
Boken "Nya svenska väljare" är en guldgruva för alla med minsta intresse av politiska och demokratiska processer. "Demokratiska val är utan konkurrens den största återkommande kollektiva händelsen i det svenska samhället", skriver Holmberg och Oscarsson.
6 028 682 personer valde att rösta i det senaste riksdagsvalet.
Författarna granskar alla dessa väljares beteenden och preferenser på längden och tvären. Och allt jämförs med hur väljarna betett sig vid tidigare val. Det finns många läsarter och skärningspunkter att välja på. Bokens underliggande tema är dock att bena ut vad som verkligen är nytt i väljarnas värld.
Som författarna påpekar så sker de flesta förändringar långsamt och gradvis. Utifrån sitt digra material slår Holmberg och Oscarsson fast att den "största nyheten" är väljarnas ökande rörlighet. Jämfört med 1950- och 1970-talets väljare är vi mycket mer lättrörliga och mindre partitrogna nuförtiden.
Fakta talar sitt tydliga språk:
11 procent partibytare mellan riksdagsvalen 1956-60.
33 procent partibytare mellan valen 06-10.
Partiidentifikationen - "mitt parti i vått och torrt" - är allt svagare.
Åtta riksdagspartier istället för det tidigare "normalläget" med fem partier driver på konkurrensen och partibytandet.
Göteborgsprofessorerna presenterar även långa serier av mätningar där väljarna gör självskattningar av var de befinner sig på den ideologiska högervänsterskalan. Sedan 1960-talet har ett tydligt skifte skett från vänster och till höger.
Det betyder inte att väljarna absolut måste rusa in i moderaternas armar. Det betyder däremot att mottagligheten för flammande vänsterretorik är tämligen begränsad. Vilket Socialdemokraterna naturligtvis har insett.
En möjlig stötesten för S är att väljarna nu som då gärna röstar på regeringar. Viljan att rösta på "regeringen" var under flera decennier ett trumfkort för S.
Nu är den forna trumfen en lanka. Det gäller att stenhårt utstråla regeringsduglighet utan att för den sakens skull ge sig in i riskabla allianser. Det bästa för Socialdemokraterna är otvetydigt att avstå från andra besked än att ”vi är beredda att ta ansvar för Sverige i en regering där vi kan samverka med alla utom SD och M”. Det kanske inte håller hela vägen. Men det vore avgjort bäst.