Bara en gång om året griper regering och riksdag in för att påverka den ekonomiska utvecklingen. I september lägger regeringen sitt förslag till budget på riksdagens bord och den 1 januari träder besluten i kraft. Det är alltså nu det skall ske. Om nu något skall ske, förstås.
Debatt
Och det borde det göra, för läget i Sverige är inte bra, och det blir inte bättre av sig självt de kommande åren. Prognoserna visar en arbetslöshet som biter sig fast på nivåer som för bara några år sedan kallades massarbetslöshet av självaste Anders Borg. Vi vet att när den väl etablerat sig på en hög nivå blir det otroligt svårt att pressa ner arbetslösheten igen. Ekonomerna har ett fint, eller kanske skrämmande, ord för detta: persistens.
Därför är det så viktigt att nu ta tillfället att gripa in i ekonomins spontana förlopp och stärka utvecklingen jämfört med de mediokra utsikter som riksbanken och Konjunkturinstitutet visat upp. Men tyvärr tyder tecknen på att när tåget nu går för 2012 ser vi ut att bli stående på perrongen, något ingripande som kunde vända utvecklingen tycks det inte bli. Och nästa tåg går inte förrän i januari 2013.
Sverige håller på att vänja sig vid hög arbetslöshet. Vi vänjer oss vid att det är normalt att underprestera som land, att inte utnyttja våra möjligheter blir en normalitet. Det ger inga rubriker och det kräver inga förklaringar av finansministern. Så cementerat håller det på att bli i vårt medvetande, att vår ungdomsarbetslöshet är en av de högsta i hela Europa, att vår arbetslöshet är högre än i det nyligen konkursade Island. Vi tycks nöjda med de låga investeringar, dåliga infrastruktur och onödigt svag levnadsstandard som det innebär att vi lever under vår förmåga.
Allvaret understryks av att Europa befinner sig i en politisk kris som riskerar att leda till att EMU bryter samman och av att banksystemet i EU fortfarande är tillräckligt bräckligt för att störa nattsömnen.
Vi vet nu att jobbskatteavdraget ännu inte gett några nya jobb, trots kostnader på 290 miljarder kronor hittills. Detta har ju tidigare varit regeringens enda alltiallosvar på allt. Men när nu också regeringen själv slutat tro på dess undergörande effekter måste något annat till istället. Jag är orolig att det inte blir några nya initiativ utan att svaret istället blir ingenting. Beskedet får vi på tisdag.
Sverige har möjligheter. Många år av utskälld Göran Persson-politik har gett enorma överskott i utlandsaffärerna och minimal statsskuld. Vi har samlat i ladorna. Det ger manöverutrymme. Restaurant- och kafémoms i all ära, men mot massarbetslöshet krävs andra bullar.