Nu är jag med i Stieg- klubben
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Någon stor stilist var inte Stieg Larsson. Syftningsfel är vanliga och slitna klichéer används ideligen. Faktagranskningen är långt ifrån perfekt. Han tror att en person som vårdas efter en stroke vistas på ett behandlingshem. Likaså tror han att man på 1990-talet kunde dömas för sedlighetsbrott i Sverige, begreppet avskaffades 1984. Vidare var det inte 1985 som socialdemokraterna tog tillbaka regeringsmakten från de borgerliga, utan 1982. Uppräkningen skulle kunna bli hur lång som helst. Men det här är å andra sidan berättelser som inte gör anspråk på att vara realistiska. Få i kriminalgenren är det förstås. Men när de riktigt bästa kriminalförfattarna skriver, som Åke Edwardson till exempel, så gör de ordentlig research. Bearbetar dialogen för att hitta rätt tonträff. Personerna i Larssons böcker talar ofta påfallande konstigt. Dessutom kan de utan problem köra norrut på gator i Stockholm som alla vet är enkelriktade i den riktningen. Men allt det här spelar mindre roll. Intrigerna är så infernaliskt spännande att man till slut kapitulerar och bortser från skavankerna bara för att få reda på hur det går. Karaktärerna är, om än inte trovärdiga, sådana att man sent ska glömma dem. När jag först läste i en recension att Lisbeth Salander jämfördes med Pippi Långstrump tänkte jag att det var en konstruktion av en litteraturkritiker. Men det är ju författaren som själv som mycket tydligt talar om för oss att det här är en Pippi-karaktär. Han återkommer till det flera gånger. " V.Kulla" står det på dörren där Salander bor, till exempel. Mikael Blomkvist, rimligen Stieg Larssons alter ego, är Kalle Blomkvist, det får vi också veta. Stieg Larsson tycks vilja blinka till oss och tala om att det här är barnböcker för vuxna. Vad händer om Pippi Långstrump och Kalle Blomkvist släpps lösa på 2000-talet? Så får de lösa gåtor bland finanshajar och traffickingtorpeder. Larsson har givetvis ett alldeles tydligt feministiskt budskap. Lisbeth Salander är en overkligt skön militant feminist. Man vet att hon alltid klarar sig, men måste läsa nästa kapitel för att få veta hur. Hon visar sig till och med kunna gräva sig upp ur sin egen grav! Ibland hör jag att många tror att Stieg Larsson inte alls fick uppleva framgången. Men faktum är att han fick en föraning om succén. Han hade ju klart ett klart kontrakt med Norstedts om utgivning i Sverige. Stieg visste också att ett stort tyskt förlag köpt rättigheterna, så han visste även att en utlandslansering var på väg. Men rikedomarna som succén innebar fick han inte njuta av. Trots bristerna; det är inte svårt att förstå att vi är många i världen som nu är med i Stieg-klubben. Det var bara det jag ville säga.