Frankrikes socialistiske president François Hollande är en ovillig krigare och därtill - i motsats till sin koleriske företrädare Sarkozy - en eftertänksam person. Det var med tvekan som han för en månad sedan skickade franska trupper till Mali för att rädda landet undan total kollaps. Väl vetande att operationen kunde ta lång tid och bli en kostsam historia för de franska skattebetalarna. Och att franska militära interventioner i de före detta kolonierna i Västafrika ses med misstro i omvärlden.
Världen enligt Torsten
Men den här gången slöt världen upp bakom fransmännen, och syftet med interventionen får anses vara gott. De väpnande extremistgrupper som ockuperade Malis norra del och där inledde ett terrorvälde saknade helt politisk legitimitet och hotade inte bara Mali utan också grannländerna. De har funnits där länge, men utnyttjade en revolt bland folkgruppen tuaregerna för att snabbt erövra ett antal städer, däribland världsarvet Timbuktu, vars skatter de vandaliserat.
Nu är rebellerna bortdrivna av fransmännen som hyggligt nog låtit soldater från Malis armé tåga in som befriare i städerna. Samma soldater som lade benen på ryggen när rebellerna dök upp för ett år sedan. För att i stället ägna sig åt att göra statskupp i huvudstaden Bamako i södra Mali. Där klamrar sig deras befäl fortfarande kvar vid makten, även om regeringen har en civil fasad. Den första uppgiften för Frankrike och dess allierade blir att återställa demokratin i Mali genom nya val och att omskola militären.
Kampen mot fattigdomen är en ödesfråga i Mali liksom i andra länder i det bälte mellan Nordafrika och mellersta Afrika som brukar kallas Sahel. Så länge de unga männen saknar inkomster och framtidstro, kommer de att låta sig enrolleras av urspårade extremistgrupper som i sin tur skaffar pengar genom kidnappningar och knarksmuggling. Demokratiska och icke-korrupta regeringar i Sahel och i länderna norr och söder om regionen är en annan ödesfråga.
Det finns ingen ?islamistisk? sammansvärjning mot världen. Och det är inte, som en del tycks tro, islamisternas framgångar i de första fria valen i Nordafrika som skapat den militanta islamismen i Sahara, utan tvärtom det mångåriga förtrycket av muslimska majoriteter, t ex i Algeriet och Egypten. En utveckling som inlemmar dessa i ländernas demokratiska styre kommer att minska utanförskapet och förhoppningsvis också fattigdomen i regionen.
Men ska demokratin få en chans, måste man samtidigt bekämpa terrorismen. Vapnen från Kadaffis förråd måste samlas in, och kringstrykande före detta legosoldater och jihadister måste nedkämpas. De är inte många, men de har kapacitet att destabilisera länder och förhindra ekonomiska framsteg där sådana som bäst behövs.
Hollande har befriat Mali, nu måste afrikanerna befria sig själva. Gärna med teknisk assistans från Europa och USA, men med afrikaner på marken. Utländska trupper drar i längden till sig terrorister. Se på Irak och Afghanistan!