På måndag går Norge till val. När partierna nu slutspurtar under helgen så är det för svenska väljare bekanta ämnen som dominerar innehållet i möten, flygblad och annonser.
Argument om vård, skola, omsorg och om vem som möjligen kan tänkas regera med vem flyger genom luften.
Enligt alla opinionsmätningar ligger regeringen pyrt till. Även detta känner vi igen från svensk politik.
Arbejderpartiets statsminister Jens Stoltenberg och hans koalitionspartners i småpartierna Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti får efter åtta år vid makten allt oftare möta kritik om trötthet, visionsbrist och inre slitningar.
Alla tre regeringspartier går bakåt i opinionen. Mycket talar för att Høyre får chansen att skapa en regering tillsammans med Venstre och Kristelig Folkeparti. Den stora snackisen handlar om Fremskrittspartiet; ska det gamla missnöjespartiet nu få ta plats i en regering?
Fremskrittspartiet (FrP) är ett klassiskt högerpopulistiskt parti. Partiet bildades 1973 som "Anders Langes parti til sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige inngrep". Redan 1974 vann partiet fyra mandat i den norska riksdagen.
När grundaren Anders Lange avled bytte partiet namn till Fremskrittspartiet. Sedan mer än 20 år är FrP ett stabilt och ofta stort riksdagsparti. I närheten av någon formell regeringsmedverkan har de dock aldrig varit. Förrän nu kanske.
Fremskrittspartiet är ett speciellt parti. Ett parti med ekonomiska överbud, byråkratiförakt och invandringsmotstånd på programmet är inte helt lätt att transformera till ett regeringsparti.
Men efter alla år i politikens salonger och i dess publika öga är det heller inte så lätt att skrämma väljare med FrP-spöket.
Høyre har gjort en liknande mittenresa som sitt systerparti i Sverige. Det politiska tilltalet är mindre mörkblått och mer modernt. Partiledaren Erna Solbergs valrörelse präglas av uttalanden om stora, breda och pragmatiska samarbeten för det norska samhällets bästa. Att hon håller öppet för Fremskrittspartiet beror naturligtvis på att hon gärna vill leda en majoritetsregering.
Och på att politikerna i FrP är så otroligt sugna på att få utse några statsråd att de sannolikt är beredda att rea ut de sista resterna av Anders Langes själ för att få chansen.
De flesta av de norska statsvetare som ymnigt uttalar sig i pressens valbevakning utgår från att det inte kommer att bli särskilt stor skillnad på politiken om Erna Solberg ersätter Jens Stoltenberg som statsminister.
Som en av dem lite torrt konstaterar i Aftenposten så vill norrmännen inte nödvändigtvis ha en ny politik. Däremot vill de gärna ha nya politiker.
Även det ett tema som vi känner igen från den svenska politiken.
Det som sticker ut mest i Norge jämfört med Sverige är att Miljöpartiet är så svagt. De har aldrig suttit i riksdagen. Svaghetens förklaring är enkel.
Miljöpartiets stora fråga är att norsk oljeproduktion ska avvecklas inom 20 år. Vilket av lätt insedda skäl inte går hem i norrmännens oljeekonomi.