Sex personer gripna i gryningen utanför Hells Angels-lokal. Skottdrama utanför Deli. Våldsam uppgörelse på St Persgatan, precis utanför gamla Posten.
För en Norrköpingsbo i förskingringen har det på senare år varit en närmast surrealistisk upplevelse att följa nyhetsflödet från hemstaden.
På avstånd tycks både polisens och politikens reaktioner yrvakna, som om de verksamheter som under lång tid - flera år innan den första skottlossningen på öppen gata - etablerats längs Stockholmsvägen dykt upp över en natt.
Norrköping har alltid varit en hård stad för sin storlek. Likt textilstorasystern Manchester fylld av smuts och våld under industrialiseringens hårdaste dagar, på 1800-talet byggdes ett högt plank längs järnvägsrälsen på Saltängen, för att förstaklassresenärerna skulle slippa den värsta stanken. Långt in på 1960-talet saknade stora delar av innerstadens befolkning möjligheter att tvätta sig rena hemma. Än mindre fanns inomhustoaletter.
Under mina ungdomsår på tidigt 1990-talet kryllade stan av svartklubbar, och den kvinna som rörde sig i trakterna kring busstationen och Saltängsgatan kunde räkna med att män stannade sina bilar och ville köpa sex.
Samtidigt har det alltid funnits en slags sträv stolthet, med rötterna i forntida arbetares organisering och kamp för en bättre tillvaro. Stoltheten har alltid burits vidare, genom industrinedläggning efter industrinedläggning.
Den, och ruffigheten, är alltid vad jag älskat mest.
Den senare känns inte lika charmig idag. Det är skillnad på fulöl hos Salvador Allende-kommittén eller kvasihemliga fester i ett skumraskigt industrilandskap och på skottlossningar, knivskärningar och rädda hyresgäster på Repslagargatan.
Det finns metoder att bekämpa gängvälden. De stavas sällan mer poliser, även om det självklart är viktigare än någonsin att poliser finns till hands i ute samhället för medborgarnas trygghet, utan samverkan mellan kommun, länsstyrelse, fastighetsägare - och polis. Organisationer som Hells Angels bekämpas via skattekontroller, tillståndsmyndigheter, hårda hyresregler och upprepad närvaro av det demokratiska samhället.
Här verkar något ha brustit. Kriminella organisationer etablerar sig på platser där de får sköta sina affärer - för det handlar om pengar - i fred. Det brukar kräva undanskymda skogsfastigheter, men i Norrköping har det hittills funkat bra i centrala stan.
I förlängningen handlar det dock om större frågor än så. Även utan globala finanskriser har Norrköping länge dragits med massarbetslöshet, och de senaste årens alliansangrepp på socialförsäkringssystemen har inte förbättrat situationen. Man behöver inte promenera många timmar i stan för att se hur ojämlikheten bokstavligen sitter i husväggarna. Fattigdom och ojämlikhet föder desperation, och fattigdom och desperation är en förutsättning för att den organiserade brottsligheten ska kunna skaffa sig nya medlemmar och samarbeten.
Om Norrköpings politiker grep sig an stadens växande klyftor med samma patos och energi de nyligen visade upp rörande ett avgående kommunalråds drogliberalism vore det åtminstone ett steg i rätt riktning.
