Nervositet på Balkan
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
EU, USA och Ryssland har försökt finna en förhandlingslösning mellan Serbien och Kosovo. Men - Serbien vägrar acceptera alla former av självständighet, och Kosovo vägrar acceptera något annat än självständighet. EU och USA stöder Kosovo, Ryssland stöder Serbien. Och nu har kosovarerna alltså skridit till verket. De som har spått att den Kosovoregering som leds av förre gerillaledaren Thaci omedelbart skulle ge sig på den serbiska minoriteten möts nu istället av försäkringar om att målet är en multietnisk rättsstat. De gamla gerillakrigarna reser nu runt bland serberna för att mana till lugn, och försäkra dem om skydd. Det svåra är att bedöma var gränsen går när det har blivit omöjligt med samlevnad mellan olika grupper inom en nation. Många säger: Accepterar vi ett nytt Kosovo måste vi då inte också acceptera ett fritt Baskien, ett delat Belgien, att serberna i Republika Srpska bryter sig loss ur Bosnien eller ett nytt turkcypriotiskt Cypern? Skillnaden är kriget. Många minoriteter känner sig förtryckta, men det är inte skäl nog för separation. Det är stor skillnad i förhållande till det fullskaliga krig, och etniska rensning gränsande till folkmord, som albanerna i Kosovo utsattes för. Ingen har på det sättet dödat och förtryckt serberna i Bosnien, baskerna eller cyprioterna. Möjligen kan Kosovo jämföras med Palestina. Där finns heller ingen väg tillbaka till en gemensam stat för israeler och palestinier. Det internationella samfundet får ändå inte falla för frestelsen att lättvindigt välja denna lösning. Det normala måste vara att sätta press på dem som vill gå separatismens väg, t ex den oroande utvecklingen i dagens Bosnien, och kräva att man söker försoning och samlevnad. Det som ofta saknas i den svåra processen är det modiga ledarskapet. Det som Nelson Mandela visade när han räckte de vita förtryckarna handen och erbjöd försoning. Det som Willy Brandt visade när han knäföll vid det utplånade ghettot i Warszawa 1970 och sedan öppnade kontakterna österut och därmed förberedde murens fall. Det som Ellen Johnson-Sirleaf i Liberia visar när hon efter att ha suttit fängslad och tvingats i exil, nu leder vägen tillbaka till fred. Men det handlar också om ideologi. Det enda parti i Bosnien som idag söker stöd från alla tre etniska grupperna är Lagumdijas socialdemokrater. De övriga vill helst dela landet efter etniska linjer. Mot det måste vi ställa försoning som bygger på den idémässiga övertygelsen om mångfald och allas lika värde, oavsett etnicitet och religion.