Svensk inrikespolitik är turbulent. Det är tänkbart att 2010-talet kommer att bli ungefär lika rörigt och instabilt som 1920-talet. Under perioden 10 mars 1920 - 24 september 1932 hade Sverige tretton olika regeringar och statsministrar.
Regeringsmakten kastades hit och dit mellan liberaler, högermän, socialdemokrater, ämbetsmän och bondeförbundare. Därefter inleddes en lång era av politisk kontinuitet. Socialdemokraterna dominerade den politiska scenen med kraft och tyngd. Med några enstaka avvikelser har S-dominansen hållit i sig ända in i våra dagar.
Fredrik Reinfeldts nymoderata regering är i detta perspektiv den största utmaningen för Sveriges nedärvda politiska tradition. Mångfalden av partier i riksdagen bidrar samtidigt till oredan och osäkerheten i politiken. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har nyckelroller i det majoritetshoppande dramat på Helgeandsholmen. Många av de andra partierna jagar frenetiskt för att skaffa sig attraktiva partiledare och populära ståndpunkter i aktuella frågor. Efter två svidande valnederlag har Socialdemokraterna kastat det gamla över bord. Håkan Juholt har fått fria händer att göra det han vill och kan för att stoppa blodflödet. Juholt är en stark och slagkraftig person. Hans inledande månader som partiledare har ägnats åt att försöka gjuta mod i det klassiska socialdemokratiska projektet. Hans tilltal blir därmed av nödvändighet tillbakablickande; partiets senaste storhetstid ligger några decennier bakåt i tiden. Juholts credo kan sammanfattas med orden "politiken ska inte sitta på läktaren". Politiken (här synonymt med Socialdemokraterna) ska aktivt gå in och styra upp tillväxten, rättvisan, barnfattigdomen, tågtrafiken, arbetslösheten, skolresultaten, äldreomsorgen, Saab och allt annat som det från och till kan finnas anledning att kritisera.
n n Framförallt är Håkan Juholt en oppositionspolitiker som inte tvekar att hugga mot regeringens hals.
1920-talet kännetecknades av stora samhälleliga och ekonomiska omvälvningar. De då ännu smått omogna politiska partierna hade svårigheter med att fånga in tidsandan i politiska program och reformer. Den urgamla kungamakten lurade i fonden, ovanan vid rösträttsdemokrati var påtaglig och ständiga falangstrider plågade partierna. Till sist kopplade S greppet om samtiden och framtiden. 2010-talet präglas av att ingen har greppet om sam- och framtid. 1990-talets stora reformer - EU-medlemskap, pensioner, valfrihet, budgetregler, privata välfärdsföretag, mm - har ännu inte riktigt satt sig i den politiska vardagen. Klimatförändringar, finanskriser, hotande statsbankrutter, invandring och andra pockande nutidsfrågor kräver politiska förhållningssätt som ännu inte är etablerade. Regeringen Reinfeldts strategiska förändringar av socialförsäkringar och inkomstskatter har numera inte majoritet i riksdagen. Framtidstron och dådkraften från Reinfeldts första statsministerperiod är som bortblåst. Moderaternas små allianspartier inser faran och börjar vidta mått och steg för att undvika att falla med Reinfeldt. Sverigedemokraterna fäller gärna en regering om det gynnar dem själva. Miljöpartiet har uppvind i opinionen och räds inte ett nyval. Socialdemokraterna bedömer sig inte ha något att vinna på att rädda regeringen genom stora och blockövergripande uppgörelser.
Nästa statsminister kan mycket väl heta Gustav Fridolin, Håkan Juholt, Anders Borg eller Annie Johansson. Vem det än blir så är mitt tips att han eller hon inte kommer att inneha ämbetet särskilt länge. Det nya Sverige söker sin politiska bas. Hur den kommer att gestaltas är det svårt att sia om. Det enda jag är säker på är att det inte blir som det har varit.