I morgon inleder Nato ett toppmöte i Chicago. På förhand beskrivs mötet som avgörande för den fortsatta utvecklingen i Afghanistan. Sedan tidigare är det beslutat att de utländska trupperna på allvar ska börja lämna landet 2014. Många befarar att de framsteg som gjorts i Afghanistan kommer att rullas tillbaka när det egna landets säkerhetsstyrkor och politiker ska ta det fulla ansvaret på egen hand.
Det är detta - framtiden efter 2014 - som USA: s president Barack Obama, Afghanistans president Hamid Karzai och ett 60-tal andra presidenter och premiärministrar ska samtala om i Chicago. En av ledarna för länder utanför Nato som ska tala på mötet är Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag antar att han kommer att trycka hårt på att Nato och världssamfundet inte ska överge Afghanistan när de militära trupperna tas hem. Världen har en historisk chans att ge landet civila förutsättningar att utveckla välstånd, fred och mänskliga rättigheter.
Afghanistan har upplevt många dramatiska upp- och nedgångar under. Det finns förhoppningar om att landet på något sätt ska kunna återvinna sin historiska position som global handelsväg och mötesplats för internationella affärer. Dit ter det sig i vart fall för dagen att vara mycket långt. Afghanistans närhistoria är framförallt fylld av krig, korruption och knark. Under talibanväldet 1996-2001 blev landet världens största opiumproducent och ett centrum för islamisk terrorism; däribland terrorgruppen al-Qaida. Al-Qaidas attentat mot Pentagon och World Trade Center blev startskottet för den truppnärvaro som nu ska avslutas inom några år.
Afghanistan var ockuperat av dåvarande Sovjetunionen fram till 1989. Utan Sovjets stöd rasade regimen samman. Ett stort antal krigsherrar och gerillarörelser tog kontrollen - och slogs om kontrollen - i olika delar av landet. Det kalla kriget mellan världens supermakter skapade en konkurrenssituation där allehanda säkerhetstjänster försåg krigsherrar och klaner med pengar och vapen.
Hövdingar av olika slag kunde därmed finansiera sina egna miliser vars tjänster bjöds ut till högstbjudande. Det väst- och östunderstödda inbördeskriget raserade totalt den afghanska statens legitimitet och kontroll. 1991 kom stormakterna överens om att stoppa bidragsfloden till de afghanska miliserna och krigsherrarna. Då uppkom ett finansiellt vakuum som raserade alla förutsättningar för en fungerande statsmakt. Andra och mer hemliga finansiärer trädde till. Bakom den inledningsvis så framgångsrika talibanrörelsen fanns bl a starka intressen från Pakistan, flera terrorgrupper och den kriminella sektorn.
Världsbanken har räknat ut att Afghanistan behöver minst 160 miljarder kronor i bistånd under den närmaste tioårsperioden. Om världssamfundet inte bistår landet beräknas det sjunka ännu djupare ner i kriminalitet, nya inbördeskrig och än värre lidanden för befolkningen.
Det var rätt att gå in militärt i Afghansitan. Det är rätt att under ordnade former avsluta den militära operationen. Det blir rätt om den militära insatsen ersätts med ett starkt stöd för återuppbyggnad, stabilitet och välstånd.