När är uppdraget i Afghanistan slut?
Peter Eriksson är språkrör för Miljöpartiet. Denna vecka skriver han ledarartiklar i Folkbladet.
Foto: Abdul Khaleq
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
De gamla stamstrukturerna består. Talibanernas heliga krig fortsätter och närmar sig dessutom Kabul och de norra delar av landet där den svenska styrkan är placerad. Tidpunkten för när en mer långsiktig lösning av konflikten måste drivas fram rycker närmare. Redan nu i höst går mandatet från den svenska riksdagen ut för Afghanistaninsatsen. Det krävs ett nytt riksdagsbeslut för att Sverige ska kunna fortsätta med den militära närvaron i landet. Ett nytt beslut är också nödvändigt av flera andra skäl. Svenska soldater har under flera år befunnit sig i Afghanistan genom ett FN-mandat. Säkerhetsläget är så att de civila insatser som vi vill att Sverige ska bistå med är omöjliga att genomföra utan att det finns ett säkerhetsskydd. Men det har blivit allt tydligare att Sverige och andra länder dras in under NATO-flagg i USA:s krig mot talibanrörelsen. Sammanblandningen mellan FN och NATO är total. Kriget rullar vidare, år efter år. Men det blir allt mer oklart vad egentligen syftet med Sveriges medverkan är. Vad är målet? När är vi färdiga? När har våra soldater genomfört sitt uppdrag? Vi som har stött svensk medverkan i Afghanistan har ett ansvar för att inte bara låta kriget fortsätta och skicka nya unga soldater. Vi måste också visa en väg ut ur det politiska och militära dödläge som har etablerats. Det vore inte särskilt hedrande att ta hem våra soldater och samtidigt erkänna att det krävs internationella säkerhetsinsatser för att klara skyddet för civilbefolkningen. Men andra får ta de riskerna, inte vi. Det är därför nödvändigt att påbörja arbetet med att få ett avslut med en helhetssyn på konflikten. När riksdagen i höst får tillbaka frågan om Afghanistan bör den svenska regeringen ha ett tydligare uppdrag och mål med de svenska insatserna. En snabb utredning måste till, med också en bredare analys över läget. Konflikten är inte bara nationell, utan i hög grad regional. Pakistan är indraget i stor omfattning, både militärt och politiskt. Det är därför också i hög grad politiska lösningar som krävs för att en utväg ska nås. En regional lösning på både säkerhetsfrågorna och Talibanrörelsen är nödvändig. Ett mål måste vara att regeringarna i Pakistan och Afghanistan har kontroll över sina egna territorier, kanske med stöd från FN, och att USA:s krig avslutas. Sverige är nu ordförande i EU. Den svenska regeringen har ett unikt tillfälle att ta initiativ för att ta steg framåt mot en lösning och ett slut på kriget. Carl Bildt har i Afghanistanfrågan ett ypperligt tillfälle att visa att han är en statsman och inte bara en kringresande globetrotter. Tuffare krav måste ställas på den amerikanska regeringen för att medverka till ett slut på kriget och att inte fortsätta arbeta med militära lösningar som uppenbarligt har en mycket begränsad effekt. USA har länge haft en förkärlek och klockartro på ensidiga militära maktmetoder. Sverige och därmed EU skulle kunna påminna President Obama om att han måste ändra den grundhållningen, även i Afghanistan, om en långsiktig lösning ska bli möjlig. Peter Eriksson Vikarierande ledarskribent och Språkrör Miljöpartiet de gröna