Moderat politik gränsar till satir
Bekymrade miner. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt lyckas väl med att dölja den verkliga moderata politiken med skicklig retorik, menar Josefin Brink.Foto: Janerik Henriksson/Scanpix-arkiv
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men egentligen är det inte särskilt förvånande. Politik är ju faktiskt inte vetenskap, utan just politik. Det är knappast brist på kunskap om sambandet mellan minskade resurser till välfärden och kvaliteten i densamma som ligger bakom regeringens prioriteringar. Utan en politisk ambition att omskapa samhället. Inget ont i det i sig. Det är svårt att tänka sig något mer förödande för en levande demokrati än politiska partier utan visioner. Problemen uppstår först om de samhällsförändringar som är målet med en viss politik inte öppet deklareras. Om de istället döljs bakom förment vetenskaplighet, sifferlekar och dimridåer. Då blir det svårt för medborgarna att se vad som sker och ta ställning till det. Moderaterna har genom sin historia haft svårt att vinna de breda folklagrens stöd för visionen om ett lågskattesamhälle med minimal offentlig välfärd. Stödet för välfärdsstaten är djupt förankrat hos de allra flesta svenskar. Så sent som förra året visade en opinionsmätning från Sveriges kommuner och landsting (SKL) att 90 procent av svenska folket föredrar bättre vård, skola och omsorg framför sänkta skatter. Att moderaternas valseger 2006 i hög grad berodde på en omläggning av retoriken snarare än politiken är en ganska utbredd uppfattning. Men frågan är om den inte skulle vara än mer utbredd om den förda politiken bedömdes utifrån faktiska resultat, snarare än utifrån Borgs och Reinfeldts bekymrade tonfall vid presskonferenser. Exemplet med kommuner och landsting är illustrerande. Den borgerliga regeringen har redan genomfört stora besparingar där genom att frysa statsbidragen på 2007 års nivå. Då löner och priser stiger för varje år innebär det i praktiken en årlig sänkning. För 2010 handlar det om sex miljarder kronor mindre än om regeringen valt att höja statsbidragen i takt med prisutvecklingen. Mot den bakgrunden ter sig de sju miljarder i extra statsbidrag som utlovats för nästa år som en dålig och senkommen ursäkt. Den största smällen för kommuner och landsting är dock de sjunkande skatteintäkterna, som är en direkt följd av den stigande arbetslösheten. Jämfört med prognoserna i april 2008 kommer landets kommuner och landsting att förlora 43 miljarder kronor nästa år, och närmare 60 miljarder året därpå. I Östergötlands läns landsting handlar det om minskade intäkter på nära 350 miljoner kronor nästa år, och uppemot en halv miljard de två därpå kommande åren. En regering som i detta läge inte säger sig vara beredd att öka på statsbidragen måste betecknas som självmordsbenägen. Så för att "värna välfärdens kärna" och "undvika skattehöjningar" i kommunerna, utlovar alltså Borg och Reinfeldt extra tillskott. Bara för att i nästa andetag utlova ännu en skattesänkning. Med motiveringen att det ska löna sig ännu bättre att arbeta. I en global kris, där rekordmånga sagts upp, företag går i konkurs, och med en beräknad öppen arbetslöshet på över tio procent menar alltså moderaterna fortfarande att det är brist på "incitament" som gör att folk är arbetslösa. Det gränsar ju till satir. I synnerhet som kommuner och landsting strängt förmanas att hålla i slantarna och prioritera hårt. Det vill säga, skära ner och säga upp ännu fler. Om den extra satsning på kommunerna Reinfeldt och Borg aviserat inte räcker till att åtminstone behålla varenda anställd i landets skolor, äldreboenden, bibliotek och sjukhus och de ändå tycker sig ha råd med en skattesänkning för oss som har jobb måste väl frågan anses avgjord. Moderaternas visioner ligger fast. Alltsedan den tid då Bo Lundgren skrattades ut för sina vidlyftiga skattesänkningsambitioner, och den unge Fredrik Reinfeldt liknade välfärdsstaten vid cancer.