Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ledare: Minns det som igår . . .

Nära gubbenupplevelse. Det är svårt att sätta fingret på, men det är något med lukten, smilet och att det är för trångt om plats. Första gången jag var med om det var på en facklig-politisk helgkonferens.

Foto: Ohlsson Jens

Norrköping2009-10-19 03:00
Laila Naraghi
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag tror det var i Västervik och jag var 19. Det var s-partidistriktets och LO-distriktets årliga konferens. Jag minns hur efterlängtade dessa var. Av alla. Jag kommer ihåg att jag tyckte att det var roligt att både få lyssna på spännande talare som kom långväga ifrån och på de äldre partikamraternas erfarenheter. Det gick att lära sig mycket. Och de var inte sena med att dela med sig, särskilt de äldre herrarna. Ibland funderar jag på var jag har lärt mig mest om Sverige: I skolan eller i politiken. Krönika
På lördagskvällen var det middag och dans. Jag minns det som igår. Efter maten stod jag i baren och väntade på att få min dricka. Jag hade hoppat upp och stod på fotstödet där bardisken möter golvet. Ni vet den där som finns att vila fötterna på. Plötsligt kände jag hur det blev varmt över hela min baksida: rygg, rumpa och ben. Samtidigt blev atmosfären lite fuktig. Det påminde om tropikerna. Jag vände mig om och möttes av blicken hos något som jag i stunden uppfattade som en blekfet fisk med svettiga glasögon. Men det var det inte. Det var en lite lagom berusad gubbe från en annan stad. Han hade ställt sig bakom mig och passat in sin kropp precis vid min. Under den korta stunden fanns det inte en millimeter luft oss emellan. Jag hade aldrig varit med om något liknande. Han sa något samtidigt som han flinade, men jag var för chockad för att minnas vad. Jag gick förskräckt därifrån. Det var min första näragubbenupplevelse. Men det skulle upprepas, redan samma kväll. Senare dansade jag med partivänner från Oskarshamn. Efter ett tag kom en gubbe från en annan stad och bröt in. När vi hade tagit några steg - så där stapplande som det är i början när den ene inte riktigt är van vid styrdans (jag) och den andre är lite lagom på lyset (gubben) - kom nästa näragubbenupplevelse. Och det gjorde ont! Han tryckte bestämt in ett av sina ben mellan mina och började sedan föra mig runt, runt på dansgolvet. Det var en märklig upplevelse. Efter låtens slut smet jag bort. Även om jag inte tänkte så mycket mer på det, följde erfarenheterna alltid med mig. Inför konferenser de kommande åren rådde jag andra tjejer att knipa ihop benen vid pardans. Det är bättre att se kobent ut än att riskera bli knäad. För en tid sedan var jag med om en liknande händelse. Det var inte i arbetarrörelsen men gott om gubbar. Nu kunde jag parera det bättre, men situationen förde mig tillbaka till min första näragubbenupplevelse. Jag tänkte att det kunde vara bra att skriva om. Kanske kallar någon mig för överkänslig. Men kanske är det någon som får sig en tankeställare. Det vore bra.