Valet till Tysklands förbundsdag (riksdag) den 22 september är en av de viktigaste händelserna i Europa i år. Men det märker man inte mycket av ens i Tyskland.
När förbundskansler Angela Merkel fick alltför närgångna frågor om vad hon visste om den egna spiontjänsten BND:s medverkan i det amerikansk-brittiska snokandet i tyskarnas privatliv, tog hon semester. Och när Merkel inte är i Berlin, stannar politiken i Tyskland.
Världen enligt Torsten
Varken avlyssningsskandalen eller några andra skandaler i den sittande koalitionen mellan kristdemokrater (CDU-CSU) och liberaler (FDP), tycks bita på ”Mutti Merkel”. Merkel är populärare än någonsin.
Vad vi i resten av Europa ser som en tungfotad politiker som genom sin obeslutsamhet lät skuldkrisen i lilla Grekland utvecklas till en kris för hela euron, ses av tyskarna som något slags antihjälte som stått emot trycket från en fientlig omvärld.
Vad gör man åt en politiker som trots uppenbara svagheter får rekordhöga förtroendesiffror, och som dessutom lyckats intala 76 procent av tyskarna att de är nöjda med sin ekonomiska situation, trots att de knappt fått några förbättringar under senare år?
Socialdemokraterna (SPD) gör så gott de kan, men historia, budskap och framtoning går liksom inte ihop. Precis som i Sverige, var det socialdemokraterna som lade grunden för den stabilitetspolitik som de borgerliga levt högt på under krisåren.
Nu försöker SPD distansera sig från Harz IV och andra krisåtgärder i början 2000-talet genom en mer social framtoning (minimilön, fler förskolor, tryggare ålderdom och så vidare), men det är reformer som SPD:s kanslerskandidat, förre finansministern Peer Steinbrück, inte precis förknippas med.
Steinbrück förmår inte ens entusiasmera kärnväljarna, än mindre SPD:s många soffliggare, och hans yviga manér stöter bort många. SPD har fastnat på 25 procent.
Merkel kan med 41 procent av väljarna i ryggen välja och vraka bland tänkbara samarbetspartners.
Liberalerna (FDP), som genom en skrällseger säkrade Merkels återval 2009, har kollapsat. Men klarar de femprocentspärren kör den svartgula koalitionen antagligen vidare.
Merkel kan också invitera SPD att än en gång äventyra livet i en ” stor koalition”. Eller så snor hon de Gröna framför näsan på SPD. Beslutet att avveckla kärnkraften har bäddat för ett sådant samarbete.
Roligare än så blir nog inte resultatet av det tyska valet för oss vänstersinnade. Under kan ibland inträffa i politiken - men knappast i Tyskland.