Widar Andersson kommenterade häromdagen sammanträdet i Söderköpings fullmäktige. Han ägnade en hel ledarkommentar åt att kritisera att jag som ledamot (ersättare) i fullmäktige hade lämnat in ett medborgarförslag.
Brev till ledarsidan
Jag medger att man ska vara försiktig med att använda ironiska vändningar, men ibland kan det vara effektivt. Widar Andersson, slipad ledarskribent i Folkbladet, skulle nog, tror jag, kunna ha fattat ironin i mitt medborgarförslag: Döp om medborgarförslag till kundförslag, om han velat.
Hans egna kompisar i S-leden i Söderköping reagerade inte alls, när frågan var uppe till diskussion. De var till och med bekväma med att reduceras till kunder när frågan diskuterades i tidigare skeden. Mitt medborgarförslag slår fast att det är skillnad på medborgare och kunder, precis som jag hävdat från allra första början och som jag ville få kommunstyrelsen att stämma in i.
Nog om det. Att jag skriver ett medborgarförslag, när jag själv sitter i fullmäktige har bland annat att göra med demokratiaspekter. Jag är också medborgare och i Söderköping är det så att medborgarförslag får en mycket snabbare och ofta positivare behandling än de motioner och andra initiativ, som man som fulllmäktigeledamot har möjlighet till. Frågan är om det ska vara så. Det finns anledning att diskutera fullmäktigeledamöternas möjligheter att påverka. Idag tenderar ledamotsrollen i fullmäktige att marginaliseras.
Kanske skulle du, Widar, reflektera över detta med fullmäktigeledamotens möjligheter, istället för att ironisera över att en vänsterpartist använder sig av de formella möjligheter som faktiskt står till buds.