I dag förväntas de norska väljarna rösta fram en ny regering. Åtta år med Jens Stoltenbergs Arbejderparti och de två små partierna SV och SP vid rodret tycks räcka för de flesta inblandade.
Det kostar på att regera. Åtta år är en lång period nuförtiden. Regeringspolitiker slits ut. Regeringspartier slits ner.
Hur valet verkligen går vet vi sannolikt sent i kväll. Den trixiga frågan om hur nästa regering ska gestaltas kan ta längre tid att reda ut.
I Sverige får vi vänta ännu ett år och en knapp vecka på nästa riksdagsval. Enligt Ekoredaktionens sammanvägning av de största opinionsinstituten som presenterades i går så talar mycket för att det blir regeringsskifte även i Sverige. Likt sin norske kollega Jens Stoltenberg kommer Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt att möta väljarna med åtta års obrutet regerande i ryggsäcken.
Erfarenhet av att sköta landet är självfallet en fördel. Erfarenhetens nackdel är emellertid att den också rymmer en hel del misslyckande och bakslag. Under åtta år hinner det hända en väldig massa olika saker som mer eller mindre berättigat ställer till det för den sittande regeringen.
Koalitionsregerandet som sådant - inte minst då det utövas med en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig - är påfrestande i sig.
Under två mandatperioder uttalar sig dessutom statsministern och/eller hans statsråd offentligt i stort sett varje dag och i alla tänkbara och otänkbara ämnen. Oftast rullar maskineriet på som det ska och som det är tänkt.
Men ibland slinter en tunga här och falerar ett omdöme där. Somligt av misstagen, missarna och skandalerna dröjer sig kvar i människors medvetande och gör repor i den regeringsduglighet som är den erfarnes sköld.
Opinionsmätningarna ger inga klara svar på vad för slags regering som väljarna helst önskar sig. Det är dock rimligt att anta att S som överlägset största parti - 33 procent mot 26 för M - är väljarnas favorit som regeringsbildare. Men sedan blir det trixigare.
Det "block" som Ekot och andra medier av outgrundliga anledningar klumpar ihop av S, MP och V är en papperskonstruktion. Ingen som följer den ekonomiskpolitiska debatten kan hävda att det på något sätt är ens lite naturligt att dessa tre partier skulle bilda regering efter valet 2014. Faktum är att i stort sett alla andra konstellationer av regeringspartier är mer sakligt underbyggda än den ovan nämnda.
Socialdemokraterna får helt enkelt lägga allt sitt bästa och torraste krut på att bli klart största parti när rösterna räknas på valkvällen nästa år. Med tur, skicklighet och goda förhandlare kan det räcka långt.
Två valsegrar är ingen magisk stoppgräns för regeringsinnehav. I Tyskland förefaller Angela Merkel tämligen ohotat bli vald för tredje gången i rad om ett par veckor. Vi kan således inte redan nu räkna bort Fredrik Reinfeldt. Faktiskt heller inte Jens Stoltenberg. Oväntade saker och ting händer då och då i politiken. Oftast händer dock det väntade. Vilket talar för Stefan Löfven.