Det kryllade av svartklädda kravallpoliser på Kairos gator i går. Poliserna ägnade sig inte åt stillsamma helgpromenader. De var fullt upptagna med att skjuta med tårgasgevär och vattenkanoner på något för Egypten så pass ovanligt som regimkritiska demonstranter.
Enligt tv-kanalen Al Jazeeras korrespondenter i Kairo hade tusentals människor samlats i Kairos centrala delar för att protestera mot Mubaraks regim.
Demonstranterna samlades utan högkvarteret för Mubaraks parti NDP, utanför Utrikesministeriet och vid den statliga televisionens lokaler. Mätt med egyptiska mått är det en stor demonstration. Inte sedan 1970-talet har så pass många medborgare vågat sig ut för att protestera mot missförhållanden och vanstyre. De tar stora risker. Yttrandefrihet och demonstrationsrättigheter är närmast onämnbara ord i den egyptiska statsförvaltningen. Inrikesminister Habib el-Adli, har gett order om att alla som “olagligt uttrycker sina åsikter" kan bli arresterade.
Arrangörerna har inspirerats av det lyckade upproret i Tunisien. Där tvingades presidenten Ben Ali ut ur landet. Alis gamla maktparti rasade samman på en vecka.
Egypten är emellertid något helt annat än Tunisien. Egypten är arabvärldens största stat och en viktig allierad för västliga intressen i regionen.
Men exemplet Tunisien ska inte underskattas. Runt 100 000 egyptier har gett sitt stöd åt demonstrationerna på Facebook och andra sociala medier. Gatudemonstrationerna dominerades inte av hårda politiska och religiösa aktivister. "Vanligt folk" i alla åldrar dominerade gatubilden enligt journalister på plats.
Mubaraks välde är kanske inte allvarligt hotat. Men lita på att makthavarna är rejält omskakade. Fortsätter demonstrationsvågen att växa under fredliga former så kan den tvinga fram oväntade reformer och förändringar.