Maria Abrahamsson är riksdagsledamot för Moderaterna i Stockholm. I dag gör hon ett inlägg i Folkbladets Sommardebatt om arbetslöshet.
Som avhoppad gymnasist fick jag lärlingsjobb på Irenas Skönhetssalong. Lönen på 1 600 kronor i månaden efter skatt var helt relevant med tanke på att jag var en fullständig novis i skönhetsbranschen.
För att dryga ut kassan jobbade jag extra om helgerna. Medan kompisarna festade och gjorde av med pengar i baren på Diskotek Joy i Kalmar pumpade jag upp deras öl.
Så småningom slutförde jag min utbildning på Komvux. Tack vare de välsignade studielånen kunde jag börja på universitet och i sinom tid ta en jur kandexamen. Den blev för mig nyckeln in i arbetslivet.
När jag nu drygt 20 år senare på begäran av min "favoritsosse" Widar Andersson ska säga något om vad som krävs i form av politiska åtgärder för att minska arbetslösheten så blir mitt självklara svar lärlingsjobb och möjlighet till studielån och utbildning.
Men med politiska åtgärder kommer man bara till en viss gräns, det behövs också arbetsgivare som är modiga att satsa på ungdomar som ligger i startgroparna.
För en ung människa som vill något här i världen är den allra bästa trampolinen in i arbetslivet att få chansen att visa vad man går för. Min ungdomsgeneration liksom tidigare och senare vet vad jag talar om.
Det sorgliga nu är att allt färre arbetsgivare vågar erbjuda den chansen trots att regeringen har halverat kostnaderna för att anställa unga arbetslösa som inte har fyllt 26. Och det är i princip gratis att anställa långtidsarbetslösa ungdomar.
Med risk för att låta som ett eko av den moderata partiapparaten åberopar jag regeringens budgetproposition från i höstas. Genom den infördes fler praktik- och utbildningsplatser avsedda för personer som riskerar långtidsarbetslöshet. Regeringens vårbudget kommer att resultera i 7 000 fler platser i yrkesvux, 3 000 fler praktikplatser, 1 000 fler utbildningsplatser inom arbetsmarknadspolitiken och 1 400 fler högskoleplatser inom ingenjörs- och sjuksköterskeutbildningen varje år. Plus lägre arbetsgivaravgift för anställda inom forskning och utveckling som gissningsvis kan göra studentlivet mer motiverande för en och annan ungdom.
Till sist: Ingångslönerna. Höga eller för låga? I min ungdom var det självklart att ens första jobb som oerfaren arbetssökande var lägre betalt. Men det var ändå guld värt att få in den där foten på arbetsmarknaden.
Om jag får bestämma borde facken och partierna - inklusive mitt eget - välja andra strider än höga ingångslöner. Den kampen leder inte till fler jobb utan ligger som en våt filt över arbetsgivarnas vilja att nyanställa.