Katrine Kielos skriver söndagskrönikor på Aftonbladets ledarsida. Gårdagens krönika var utformad som ett brev till S-ledaren Stefan Löfven. "Låt mig vara tydlig: Ni låter som idioter", skrev Kielos. Väl hårt sagt kan man tycka. Hennes fyndigt skapade och nålsticksfyllda krönika saknar emellertid inte poänger.
Socialdemokraterna driver en kampanj på temat att S är "framtidspartiet" i svensk politik. En del i kampanjen är att människor uppmanas att skriva brev till partiordföranden. En av brevskrivarna kommer senare att bjudas in till en lunch på tu man hand med Stefan Löfven. Inget fel i det så klart.
Det Katrine Kielos uppfattar som idiotiskt är framtidspartikampanjens anslag: "Vi brinner för att förverkliga vår vision: att alla kan leva ett bättre liv, känna frihet och framtidstro". Hon ställer S-visionen mot moderaternas slogan "Vi älskar människor" och konstaterar torrt att den föga mobiliserande konfliktlinjen i svensk politik tycks gå mellan ett parti som älskar människor och ett parti som brinner för att alla ska leva ett bättre liv.
Onekligen ett något platt konflikt; det är bara att hålla med. Personligen har jag dessutom svårt för ledande politiker som säger sig älska mig; utan att vi knappt ens har träffats. Statsministerkandidater som brinner för det ena och det andra får heller inte igång pulsen. Den som brinner för mycket riskerar att brinna upp. Dessutom är inte Stefan Löfven en person som får mig att tänka på flammande bränder. Han utstrålar stabilitet, eftertanke och struktur.
Somligt av innehållet i Katrine Kielos krönikebrev till Löfven är av det slaget att det är omöjligt att tänka bort att Kielos chef på ledarsidan är Karin Pettersson som var kommunikationschef för Socialdemokraterna 2009-10. När Kielos väldigt detaljerat kritiserar hur dagens kampanjer är upplagda smyger sig tanken på att kritiken har varit i någon annans säck innan den kom i Katrine Kielos påse.
Jag anar drag av såväl "vad var det jag sa?" som av "det var bättre förr". Nålsticken mot Löfvens nära medarbetare Magdalena Andersson och Mikael Damberg känns också påklistrat inklistrade i sammanhanget.
Men strunt samma. Det viktigaste i Katrine Kielos krönika är det kärnfulla konstaterandet att den som vill bli uppmärksammad som en framtidsperson faktiskt måste säga något om framtiden som uppmärksammas. "Kommunikation är inte kärnfysik. Säg som det är och låt som en människa", skriver Kielos.
Hon föreslår en lågbudgetkampanj där Stefan Löfven skriver ett mejl till alla medlemmar. I mejlet ska han skriva "som det är". Att han är orolig för att S har "gjort fel", att opinionssiffrorna borde vara bättre när arbetslösheten är så hög och många människor far illa, att han tror att S uppfattas som "mossiga och gammeldags" och att han behöver hjälp med både nya idéer och med ett inflöde av nya människor till organisationen.
Så börjar resan mot att kanske bli ett framtidsparti, skriver Kielos. Möt sympatisörerna som vuxna människor och inte som idiotiska mottagare av hurtiga visioner.
Löfven borde nog ta en lunch med Kielos.