Det svenska partiväsendet rymmer knappt några riktigt ideologiska partier av det där slaget som låter sina speciella idéer helt förmörka verklighetsuppfattningen. Men ideologierna är inte döda. De ligger där och skvalpar i politikens grunda vikar; möjliga att plockas upp av partier som famlar i sin roll som bärare av mer tydliga samhällsintressen.
Lite otippat har Centerpartiet på sistone seglat upp som ett av de mer ideologidrivna partierna. Vilket inte bådar särskilt gott för Centerns kärna som just nu har stämmoförhandlingar i Karlstad.
De partier som mer traditionellt betraktas som ideologiska har det nämligen kämpigt med opinionen hos de verkligheternas folk som utgör stommen i valmanskåren.
Vänsterpartiet förvaltar fortfarande en hel del ideologistyrda reflexer från förr. Sedan 1917 har partiet i sin egen självbild stått för "sanning och rätt" i evig strid mot borgerliga rikemansgynnare och halvborgerliga socialdemokrater. Inom vänstern finns utrymme för ett mer utbrett svart/vitt tänkande än inom de flesta andra partier.
Flammande reservationer mot majoritetsbeslut drar ofta ner dundrande applådåskor medan försök till uppgörelser och lirkande kompromisser betraktas med misstänksamhet.
I vilket annat parti som helst skulle till exempel ett extremt framgångsrikt kommunalråd som Stig Henriksson i Fagersta vara ett flaggskepp och motor i valrörelserna. Men inte i Vänsterpartiet. Egen majoritet i allmänna val står sig slätt när det ställs mot renlärighet.
Miljöpartiet är ett barn av grönavågenideologin. Aversionerna mot allt stort, mot ekonomisk tillväxt, mot bilar, mot kött och mot städer sattes in i ett ideologiskt mönster som kraschade mot människors verklighet.
De tidigare språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand omvandlade MP till ett grönt parti som hellre tog ett halvt steg framåt än inget steg alls. Vilket uppskattas av allt fler väljare. Visst finns fortfarande en stark ideologisk dragning till domedagsprofetior i klimatfrågan. I det stora hela är dock MP ett hyfsat pragmatiskt parti i dag.
Sverigedemokraterna har sina rötter i förlegade rasideologier. Att de med skickliga ledare har kunnat växa så mycket som de har gjort beror i huvudsak på övriga partiers beröringsskräck visavi invandringens problem och utmaningar. När SD inte längre kan excellera som "sanningssägare" gentemot det "förljugna etablissemanget" och opinionssiffrorna faller så kommer partiet att få identitetsproblem. Ideologin kommer knappast att rädda SD.
Centerpartiet är ett klassiskt intresseparti för landsbygdens jordnära befolkning. Särskilt ideologiskt har partiet aldrig varit. Centern har haft en tydlig plats i politikens näringskedja. I en långt utdragen process har partiet förlorat inflytande i takt med landsbygdens avfolkning. Centern har sökt sig fram för att om möjligt hitta en ny mening med föreningen. Lustigt nog, och som sagt otippat har just Centerpartiet seglat i väg i gamla marknadsliberala ideologiska riktningar. Förhoppningsvis nyktrar de till.
Valkretsen för jordnära människor är betydligt större än landsbygden.