Godmorgon världen i radions P1 ägnar en del av programtiden i sommarens söndagssändningar åt reportage från de 8 riksdagspartiernas starkaste fästen i kommunvalet 2010.
Fem partier - S, M, KD, V och C - sticker ut med otroligt höga lokala röstsiffror.
Det finns inga entydiga förklaringar till varför ett parti som knappt finns i en kommun har rekordsiffror i grannkommunen. Ett mönster som det dock är svårt att bortse från är att den mest framgångsrika lokalpolitikern ofta är en man runt pensionsåldern.
Leif Nilsson (S) i Smedjebacken, Stig Henriksson (V) i Fagersta, Roland Åkesson (C) i Mönsterås, Anders Bengarn (M) i Lomma och Bengt Germundsson (KD) i Markaryd är självklara frontfigurer i sina kommuner.
Var och en förstår att det är ett stort antal personliga röster på Roland, Bengt och Stig som lyft de i riket små partierna till nivåerna 40, 4 procent (Centern i Mönsterås), 44, 7 procent (Kristdemokraterna i Markaryd) och 55, 6 procent (Vänstern i Fagersta).
Sambanden mellan rikspartiernas politik och det lokala styret är i samtliga fall mycket diffusa. Vad gäller Stig Henriksson i Fagersta kan man nog säga att det inte finns några samband alls mellan Vänsterpartiets riksdagskansli och kommunhuset i Fagersta.
Även Leif Nilsson i Smedjebacken och Anders Bengarn i Lomma nådde 2010 valresultat (59, 4 procent S-röster i Smedjebacken och 51, 9 procent M-röster i Lomma) som deras kollegor på riksplanet aldrig någonsin varit i närheten av.
Vid sidan av de "starka männens" betydelse för människors röstvilja finns det också strukturella samhällsförändringar som säkerligen har några fingrar med i spelet.
Lomma var tidigare ett socialdemokratiskt fäste. Orten dominerades av industrier och industriarbetare. Gradvis avvecklades industrierna. Lomma gled mer och över till att bli en del av Stor-Malmö. Nya människor flyttade in. Huspriserna steg i höjden. Socialdemokraterna hängde inte riktigt med i svängarna. Fältet öppnades för en politiker som Anders Bengarn.
I Godmorgon världens reportage från Lomma talar Bengarn om vikten av att "hålla emot marknadskrafterna" om det är så att Lommas utveckling och befolkning missgynnas av sådana krafter. Anders Bengarn kunde ha kommit från vilket parti som helst. Han är där han är genom en mix av personlig handlingskraft och personlig förståelse för vad kommunmedborgarna önskar sig av lokala politiker nuförtiden.
Smedjebacken har lång och plågsam erfarenhet av industrinedläggningar och ekonomiska kriser. Orten i Dalarnas rumpa kan knappast likt Lomma hoppas på draghjälp från en dynamisk storstad i närheten.
Smedjebackens politiska manege borde vara krattad för nedbrytande missnöjespolitiker. Leif Nilsson, som själv kom in till kommunalrådsposten "från sidan" - han var lärare på Brunnsviks folkhögskola - har dock hittills lyckats hålla missnöjet stången.
Moderaterna som är näst största parti i Smedjebacken har heller inte lyckats kultivera fram någon utmanare av Anders Bengarns sort.