De senaste fyra åren i svensk inrikespolitik kan suddas bort, retuscheras, förträngas; eller hur man nu helst vill beskriva att vårvintern 2012 påminner väldigt mycket om vårvintern 2008. Visst har det hänt en del under de gångna åren. Det stora som inträffat är att Sverigedemokraterna mellan då och nu har blivit ett riksdagsparti. Och att regeringen Reinfeldt därmed degraderades till en minoritetsregering. Annars är det mesta sig likt. Alliansen regerar medan S, V och MP står i var sitt hörn och funderar på hur de ska kunna komma i regeringsställning.
2008 valde oppositionspartierna under tumult och vedermödor att bilda en koalition för att utmana Alliansen. Det gick inget vidare. Alla partier förlorade på det arrangerade äktenskapet. Nu börjar det åter bli dags att försöka dra upp några valvinnande strategier.
Skillnaderna mellan Alliansen å ena sidan och de rödgröna och S å andra sidan är mycket små i opinionen. Det handlar om några få procent upp eller ner. Faktum är att detta statiska förhållande höll i sig även under Socialdemokraternas utdragna självmordsförsök nyligen. I United Minds undersökning i Aftonbladet i går har S, V och MP rentav ett större väljarstöd än de fyra partierna i regeringen. De två rödgröna partierna har tillsammans ungefär fördubblat sitt stöd i opinionen vilket mer än väl uppväger att S har tappat cirka en femtedel av sina väljare. För borgerlighetens småpartier är det just nu inte särskilt muntert. De ligger runt 4-5 procent. I United Minds opinionskoll ramlar Centern rentav under riksdagsspärren.
Mycket står på spel. Moderaterna skulle behöva ytterligare en mandatperiod i Rosenbad för att på allvar befästa sin roll som ett minst lika naturligt regeringsparti som Socialdemokraterna. Socialdemokraterna är i sin tur i smått desperat behov av att åter få utse statsråd och skriva propositioner. Fyra ytterligare år i opposition efter 2014 riskerar att slutligen knäcka självbilden av S som det ansvarsfulla och medborgaruppskattade partiet i samhällets breda mittfåra.
Socialdemokraterna och Moderaterna liknar varandra på många sätt. Likheterna har förstärkts av Fredrik Reinfeldts ledarskap som regeringschef och av Stefan Löfvens inträde som partiledare för S. Ingetdera av partierna vill särskilt mycket; i vart fall inte i den meningen att de "brinner" för det eller detta. Fundamentet utgörs av ordning och reda i ekonomin, bra relationer med omvärlden, ska det göras något är det små steg som gäller och båda partierna har en förkärlek för pragmatiska lösningar i om möjligt samförstånd. Energi är en basvara som ska levereras till företag och hushåll, EU är en självklarhet och arbete ska underlättas och uppmuntras betydligt mer än frånvaron från arbete. Som teoretisk konstruktion - helt utan verklighetskontakt - vore en regeringskoalition mellan S och M sannolikt det mest rationella. Något sådant kommer dock inte att inträffa med mindre än att ett världskrig smäller av. Och något sådant vill vi inte vara med om.
Så även i den meningen är det mesta som vanligt. S och M får var och en på sin egen kant försöka bygga hyggligt funktionella allianser som kan uppstå på valnatten 2014.
Med tanke på Sverigedemokraternas hittillsvarande stadighet i opinionen talar det mesta för att partiet kommer att vara en del av riksdagshusets inredning även efter nästa val. Även nästa regering kommer därför sannolikt att styra landet i minoritet.
Stefan Löfven har börjat starkt som ny ledare för S. Han förefaller vara inriktad på att lösa ut för Sverige viktiga frågor innan det ska börja kattrakas med mindre partier om eventuella regeringsplattformar och sådant.
Sveriges medverkan i EU:s finanspakt tycks vara säkrad. Av Löfvens framträdande i Svt:s Agenda och P1-morgon i radion att döma så har han siktet inställt på att få till en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Jag håller det också för troligt att de fem partierna i Pensionssystemets föräldragrupp arbetar upp en samsyn om reformer som stimulerar till arbete.
Med dessa tre tunga sakområden säkrade för de flesta tänkbara valresultat kan både S och M inleda sökande regeringssonderingar med nya och nygamla partners.
Det mesta handlar förstås om Miljöpartiet. MP tog mycket stryk när de slog ihop sina påsar med S och V 2008. Hade samarbetet begränsats till enbart S är min bedömning att utfallet blivit bättre. När Vänsterpartiet trycktes in i koalitionen - mot egentligen alla inblandades viljor - så sjönk projektet som en sten. Miljöpartiet tappade minst ett par procent i väljarstöd. 2012 och framåt kommer därför MP att akta sig för att ge sig in i något liknande igen. För dagen lanserar sig de Gröna som en "tredje kraft" i politiken. Att de på allvar skulle utmana M och S om ledartröjan är dock inte att tänka på. I vart fall inte inom den överblickbara framtiden. Vänsterpartiet har också fått fart i seglen med Jonas Sjöstedt vid rodret. V har emellertid inte MP:s kapacitet som gränsgångare mellan S och M. Sjöstedt har alla sina ägg i Löfvens korg. Om "skuggregeringen" S och M försäkrar kontinuiteten när det kommer till EU, energi, tillväxt och pensioner så kan det vara fullt möjligt för den skicklige Sjöstedt att framgångsrikt förhandla med Löfven om delar av resten av en eventuell regeringsförklaring.
Mitt stalltips är att samtliga partier kommer att möta väljarna 2014 som enskilda partier mer än som delar av färdiga allianser. Moderaterna behöver se om sitt hus. Det behöver Stefan Löfven också. Vilket han glädjande nog har börjat göra.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har det besvärligt. Medan han funderar på hur nästa regering eventuellt skulle kunna gestalta sig måste han samtidigt hålla ihop sin nuvarande regering i det dagliga arbetet.
Regeringsfrågan - med vem ska du göra vad - brukar vara central i svenska valrörelser. Länge var denna fråga en guldklimp för S. Reinfeldt har lånat guldet i två valrörelser. Det är inte säkert att guldet glimmar lika starkt i nästa val. Två småpartier som dinglar på repet kan ge Reinfeldt trovärdighetsproblem om han framställer sitt eget block som det trygga och sammansvetsade mot det spretiga och osäkra alternativet.