Nu blev det ingen ökning när de andra partierna fick vara med och bestämma. Hägglunds förslag höll en vecka.
Kristdemokraterna, liksom också Centern, ligger farligt nära spärren på 4 procent inför riksdagsvalet i september.
Man skulle ju då kunna tänka sig att de små partierna borde få utrymme för en del profilfrågor att driva i valrörelsen?
Men i den borgerliga världen hyllas ju konkurrens till varje pris, så det är väl inte mer än rätt att Moderaterna och Folkpartiet agerar för att både Kristdemokrater och Centerpartister ska bli utan riksdagsplatser.
Familjepolitiken är för övrigt ett snårigt politikområde för flera partier. Det är viktigt att politiken är så utformad att den hjälper föräldrar och barn till goda möjligheter att utvecklas tillsammans, att sköta ett arbete och få en bra start i livet.
Men samtidigt berör politiken de enskilda människornas uppfattning om sin egen vardag, sitt eget bestämmande över hur livet ska levas så bra som möjligt. Det här gör att familjepolitiken kan ses från många olika håll, beroende på hur den egna familjesituationen ser ut.
De rödgrönas familjepolitik är en tydlig illustration till problemet. Där finns en stor öppenhet till alla de olika former som ordet "familj" kan ha. Samtidigt finns en tydlig vilja att vara med och reglera hur samhällets stöd ska styra ett visst beteende.
Familjepolitiken bör stödja och hjälpa, inte styra och ställa.