19, 3 procent av eleverna i årskurs 9 fick inte godkänt på det nationella provet i matematik i våras. Det rapporterade Skolverket i går. Frågan är vad denna siffra säger oss; kan det rentav vara ett hyggligt resultat på en realistisk nivå?
Förväntningarna på allt vad skolan ska kunna göra är enorma. Höga förväntningar är självklart bra. Överdrivna och orealistiska förväntningar vinner emellertid ingen på. Risken är stor att det mest bestående resultatet blir överdriven besvikelse och att osorterade känslor av misslyckanden lägger sig som en våt filt över skolan.
Nyhetslogiken är som den är. Normen är att allt fungerar bra och som det ska. En nyhet uppkommer då normen bryts. Därför handlar så gott som alla nyheter om skolan om misslyckanden och problem.
Mest braskande rubriker och flest upprörda reportage åstadkommer rapporterna om att si eller så många procent av eleverna inte blir godkända i alla utav grundskolans och gymnasiets ämnen. Ungdomar utan fullföljd gymnasieutbildning uppfattas allt mer allmänt som förlorare i rask takt på väg mot livslång arbetslöshet och allsköns elände.
En del av den kritik som riktas mot skolan är sund och riktig. Det finns stor förbättringspotential på många håll och kanter. Det gäller som sagt bara att se upp så att inte kritiken speglar orealistiska förväntningar.
Dagens skolnorm är att alla elever ska kunna bli godkända i grundskolan och gymnasiet. Detta ska förverkligas genom en ?likvärdig skola?. Med detta menas att skolan ska ha kraften att kompensera för alla personligheter, brister och livssituationer som eleverna bär med sig in i skolan.
Nyheten om att nästan en femtedel av eleverna i nian inte har kunskaper nog för att bli godkända i matematik kraschar med en dånande smäll mot den rådande skolnormen. I jakten på att etablera den sanna förklaringen till misslyckandet släpps alla tänkbara käpphästar snabbt lösa från stallarna. Det är de låga lärarlönernas fel! Det är Jan Björklunds fel! Det är sossarnas (historiska) fel! Det är invandringens fel! Det är friskolornas fel! Det är kommunernas fel!
Tänk om det inte alls är särskilt mycket fel? Tänk om det är som det är?
I det relativa betygssystem som gällde mellan 1962 och 1994 fanns fem betygsnivåer. 5 var högst och bäst medan 1 var lägst och sämst. Betyget ?underkänd? fanns inte. Däremot var en etta eller tvåa i betyg en tydlig upplysning om bristande kunskaper och färdigheter i det betygsatta ämnet. Enligt de beräkningar som gjordes ansågs det normalt att drygt 30 procent av eleverna inte nådde högre än betyg 2 i skolans olika ämnen. Ungefär lika många delade på de högsta betygen medan de flesta fick betyget 3. Jag tror att det finns en hel del osentimental livskunskap i dessa betygsberäkningar. Alla är inte trädda på ett och samma snöre. Att drygt 80 procent av landets 15-åringar skriver godkänt på matematikprovet är kanske ett riktigt bra resultat? De knappa 20 procent som inte nådde ända fram kanske inte behöver gå under bara för den sakens skull?
Den viktigaste och mest brännande frågan är inte hur skolan ska kunna vridas till så att alla blir godkända i matematik och alla andra ämnen. Det vi verkligen borde diskutera är vilka livs-jobb- och samhällschanser vi ska ha även om vi inte blir godkända i alla skolämnen när vi är 15 eller 17 år gamla.
Skolnormen riskerar att utvecklas till en livsnorm. En gång ogodkänd alltid ogodkänd typ. Vilket är tämligen absurt med tanke på hur dynamiskt och föränderligt livet är. Vi lär och utvecklas hela livet. Arbetet med att ständigt förbättra och utveckla ungdomsskolan är angeläget och viktigt. Förändringsarbetet bör emellertid inte bedrivas mot en fond av panik byggd på orealistiska och felaktiga förväntningar.