Idag gläds vi alla med Libyen och dess folk. Det är ännu oklart vad som kommer, men det ser i alla fall ut som att en brutal diktator fallit. Detta är väldigt bra. Riktigt illa blir det dock om vi tar Khadafis fall som bevis på att den av FN sanktionerade och av NATO ledda operationen inte bara varit framgångsrik utan dessutom kan bilda modell för framtiden.
Debatt
Om vi utgår från FN:s resolutioner 1970 och 1973 var inte heller målet att störta Khadaffi utan att rädda människoliv. Det vi har sett är sex månader av inbördeskrig, något som bara eskalerat sedan den av NATO ledda operationen tog sin början i mars. Dödsoffren kan räknas i tiotusentals, varav många civila.
Att det inte tog ännu längre tid och krävde ännu fler dödsoffer har inte militära förklaringar. Khaddafis regim var redan på fallrepet när operationen inleddes och massiva ickevåldsliga kampanjer hade sannolikt fått samma resultat.
Istället bör vi titta på Tunisien och Egypten. Dessa i stort sett ickevåldsliga resningar stämmer också väl överens med aktuell forskning. Dagens revolutionär bär inte Kalasjnikov utan samlar massor av folk på torget och koordinerar sina aktiviteter liksom samlar internationellt stöd genom twitter och Facebook. Av en mängd granskade kampanjer lyckades 53 procent av de ickevåldsliga jämfört med 26 procent av de våldsamma.
Vi lär få höra många förklaringar till hur Libyen skiljer sig från Tunisien och Egypten. På ungefär samma sätt som vi i vintras fick höra hur mycket svårare det skulle vara att störta Egyptens Mubarak jämfört med Tunisiens Ben Ali. Förvisso har Khaddafis förtryck varit hårt, men vi såg ändå en mäktig folklig resning i Libyen.
Problemen kom när delar av Libyens militär började gå över till rebellerna som därmed gick över till att förlita sig på en militär strategi. När kulorna började vina tömdes också torgen. Vi fick sedan en mycket osäker utveckling där inbördeskriget i flera månader stod och vägde. Det var månader som kostade många människoliv.
Låt oss minnas detta när krigsivrarna slår sig för bröstet. Ingen blir gladare än jag när en diktator faller, men utifrån detta undantag kan vi inte dra några omfattande slutsatser kring hur världssamfundet bör agera nästa gång. Det som ger viss vägledning är forskningen. Då handlar det om långsiktigt arbete med att stärka det civila samhället. Det handlar också om att vara konsekvent i sitt agerande.
Om det är fred vi vill ha kan vi inte blunda för förtyck bara för att man får sälja krigsmateriel. Så sent som hösten 2009 sände den svenska regeringen en stor delegation under ledning av handelsminister Ewa Björling med syfte att sälja system för övervakning. Hennes libyske kollega, Mohammed Ali Al-Huwaj, sa då att: "Jag hoppas vi stärker vårt samarbete". Själv hoppas jag att Sverige lärt sin läxa och säger nej till export av krigsmateriel till diktaturer.