Socialdemokratiska eftervalsanalyser staplas redan på hög. Många är läsvärda, de allra flesta är abstrakta, nästan alla är fulla av färdiga uppfattningar om vad som är "problemet".
Lite grovt uttryckt tycks ena halvan socialdemokrater anse att problemet är att partiet har glidit för långt åt vänster medan den andra halvan av partiet definierar problemet som ett tydligt uttryck för socialdemokratins högervridning.
I förra veckan utsåg partiledningen några av de personer som ska ansvara för socialdemokratins krisbearbetning efter ännu ett förlorat val. Utnämningarna speglade tydligt de båda uppfattningarna inom partiet. Vänstersidan fick riksdagsledamoten Morgan Johansson. Högersidan fick förre SSU-ordföranden Ardalan Shekarabi.
Jag vill inte på något sätt förminska Johansson och Shekarabi. Båda två har kvalitéer som sträcker sig långt utanför att vara exponenter för var sin halva av partiet.
Min poäng är att utnämningarna antyder att partiledningen fortsätter att anpassa sig till de rådande strukturerna i partiet.
Personligen blir jag alltmer övertygad om att just dessa fastlåsta strukturer är partiets grundproblem. Sidorna bevakar svartsjukt varandra. I en tid när S mest av allt behöver hitta vägar framåt och utåt riskerar eftervalsarbetet att bli en inåtblickande på stället marsch.
Finns det någon chans att bryta detta statiska pingpongspel mellan två sidor av en allt svagare och alltmer glesare besatt rörelse?
Under en stor del av sin existens har socialdemokratin "räddats" av regeringsansvar. De inre motsättningarna mellan vänsterns och högerns bästa har balanserats av att S har samlats kring vad som är Sveriges bästa. Utan det balanserande regeringsansvaret är läget allvarligare.
Det empiriska underlaget är klent; jag medger det. Likafullt vågar jag hävda att socialdemokratin sällan, om ens någonsin, förnyats i opposition. Det är i regeringsställning som partiets självbild och reformagenda utvecklats.
Dagens partiledning har därför ett mycket svårt uppdrag. Alla inser att S har problem. Som Mona Sahlin uttryckte saken förra veckan: Under minst ett par decennier har socialdemokratin förlorat i medborgerlig "relevans".
De flesta torde också inse att socialdemokratins relevans knappast lär öka genom höger- eller vänstersvängar av traditionellt snitt.
Moderaterna bröt upp sina nedärvda och hopplösa strukturer genom att lämna in hela sin politik till RUT - Riksdagens Utredningstjänst. Med detta som hävstång lanserade Reinfeldt, Borg, Schenström, Littorin och Schlingmann därefter de Nya Moderaterna. Resten är historia som man säger.
Från S-håll gnys ofta över att de Nya Moderaterna bara är en kosmetisk förändring av den vanliga gamla högern. Vad kritikerna glömmer bort är att omvandlingen - kosmetisk eller inte - gjorde Moderaterna såväl valbara som omvalbara. Ingen kan ju heller betvivla att de Nya Moderaterna lyckats med sina ambitioner. Det svenska samhället präglas allt mer av borgerligt tänkande i skatte-försäkrings- och välfärdsfrågor.
Socialdemokratin står inför liknande utmaningar som plågade Moderaterna efter upprepade misslyckanden. Katastrofvalet 2002 blev en avgörande punkt för M. Frågan är vad katastrofvalet 2010 kommer att betyda för Socialdemokraterna?
Kanske borde Sahlin göra som Reinfeldt och lämna in hela partiet till RUT?