Precis så som våren är. Mötet var på Södra Teatern och atmosfären var fylld av rastlös energi. Under konferensen knöts nya kontakter och världsomvälvande projekt tog form.
Men så var det inte vilket NATO-möte som helst. Det var föreningen Plurals och Riksteaterns konferens: Nätverk - Arrangör - Taktik - Omstörtning! Också kallad NATO. Det är en mötesplats för konstnärer, producenter och andra kulturrevolutionärer. Enligt arrangörerna ska NATO ge bränsle för eldsjälen, kreativt krut, smarta strategier, vassa verktyg och nya metoder, men också värdefulla nätverk och roliga fester.
Bara några dagar därefter hade det andra NATO - den nordatlantiska försvarsorganisationen - möte i Strasbourg, Baden-Baden och Kehl. Dit kom stats- och regeringschefer i förnäma transporter och extravaganta kostymer.
Nog är dessa försvarstoppmöten väl påkostade, men hellre att makthavarna träffas på lyxiga middagar än att de krigar mot varandra. Det var faktiskt inte så länge sedan Tyskland, Frankrike, Italien och USA gjorde det.
Det är knappast tänkbart idag tack vare flera samarbeten dem emellan, varav NATO är ett. Och på sätt och vis handlade NATO vid sin tillkomst för precis 60 år sedan just om att skapa smarta strategier, värdefulla nätverk och nya metoder. Men NATO:s krut är inte alltid kreativt, särskilt inte dess kärnvapenarsenal. Därför är det rätt att Sverige inte är medlem. Det räcker med att vi samarbetar när svenska och europeiska intressen sammanfaller med NATO:s. Det handlar främst om att vara ett stöd för FN vid internationella insatser.
Vi socialdemokrater måste stå emot högerns krav på svenskt NATO-medlemskap. Men ett nej till NATO innebär inte per automatik ett ja till svensk alliansfrihet. I dagens globaliserade värld får gamla nationsgränser mindre betydelse. Det kräver mer internationellt samarbete. Fler allianser, inte färre. Mellan parlament, folkrörelser och människor. Internationalismen är väl förankrad i vår socialdemokratiska idétradition och det är dags att den också får färga försvars- och säkerhetspolitiken: Låt oss därför söka allianser vi kan tro på. Det handlar i dagsläget främst om de nordiska och europeiska försvars- och säkerhetssamarbetena.
De är båda i viktiga faser där ett handfast socialdemokratiskt engagemang skulle få effekt. Men då krävs att vi lägger alliansfrihetsvurmen åt sidan och vågar delta.
Att vara "alliansfri" i en globaliserad värld lutar åt att vara nationalistiskt småkorkat.
Men framför allt är det fegt. Vi socialdemokrater kan bättre! Låt oss inspirerade av energin från kultur-NATO visa militär-NATO det.