Han tar ansats i ett sunt avståndstagande från den samhällsfrånvända debatt om "klasshat" som har rullat på Stockholmstidningarnas kultursidor under våren. Men att - likt somliga liberaler - bortse från klassbegreppet som sådant och att blunda för klasskillnader leder tankarna fel, skriver Hägglund.
Göran Hägglund vet en del om klass. Som barn kom han till järnbruksorten Degerfors. Han föräldrar lämnade det fattiga Finland för att arbeta och bo i Sverige. Pappan blev metallarbetare och mamman fick jobb i äldreomsorgen. Högre studier var sällan ett realistiskt alternativ för Hägglund och hans generationskamrater i dåtidens Degerfors. Inte därför att de var obegåvade eller därför att de inte hade råd. Utan därför att det "helt enkelt inte var något som låg nära till hands i vardagen", skriver Hägglund. I Degerfors var det arbete som gällde.
Jag känner igen det där från min egen uppväxt i Aspa Bruk. Vi gick grundskolan för att det var det man gjorde. Sedan väntade fabriken. I bästa fall. Det var inget konstigt med det. Alla vuxna arbetade; de flesta på fabriken eller sågen. Klassamhället var liksom självklart. I stort sett alla arbetare var socialdemokrater. Halvcheferna var folkpartister och disponenten högerman. Jag minns inga särskilda, klassrelaterade underlägsenhetskänslor från min uppväxt. Ingen påtaglig stolthet heller. Att ha ett jobb, göra rätt för sig på jobbet och värna familj- och vänkretsen var kort sagt det man gjorde och skulle göra. Det var inget mer med det.
Klassfrågan blir däremot mer aktuell då man beger sig iväg från den klassbundna miljön och dess värderingsram. Hägglund sätter fingertoppskänsligt ord på sina egna upplevelser: "Nu, i maktens korridorer och salonger, möter jag få som upplevt eller förstår bruksortens villkor och vardag. (--) De två världar jag levt och lever i möter sällan varandra, och gränsen mellan dem är just en klasskillnad". Så är det.
Klasskillnaderna sitter "mer i själen än i plånboken", skriver Hägglund. Det ligger väldigt mycket i det. Det som sitter i själen har emellertid en förmåga att också sätta sig i plånboken. Att pusha, underlätta och uppmuntra social rörlighet är nog bland det allra viktigaste som politiken kan ägna sig åt. Förvisso får var och en av oss släpa på de själar som vi har under jordevandringen här. Det är inte mycket att göra åt. Men pengar i plånboken och befrielse från ekonomisk ångest är bra balsam för klassargade själar. Jag tror att Göran Hägglund med sin bakgrunds insikter kan göra viktiga insatser för den sociala rörligheten. Han förnimmer nämligen de "osynliga barriärer som kväver klassresorna innan de ens hunnit börja".