Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ledare: Kris för s

Norrköping2008-07-09 03:00
Torsten Nilsson
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Socialistinternationalen (SI) har haft möte i Aten. Med 150 medlemspartier i 120 länder är det en viktig organisation för idéutbyte och kontaktskapande, men någon större opinionsbildande betydelse har den hittills inte haft. Men det finns ett antal frågor där SI skulle kunna spela en aktiv roll, till exempel kärnvapenfrågan och upprustningen i allmänhet, miljö- och klimathotet och det globala kapitalets framfart i världen i allmänhet. Det är frågor som alltid funnits på vänsterns agenda och som både kan inspirera medlemspartierna i utvecklingsländerna och blåsa nytt liv i den försoffade och stagnerande europeiska socialdemokratin. Sanningen är ju att medan vänstern i olika skepnader gått starkt framåt i till exempel Latinamerika och i viss mån även Afrika och Asien i takt med demokratiseringen, och i senaste valet också fick regeringsmakten i Australien, befinner sig socialdemokratin i Europa i kris. Bara 8 av EU:s 27 medlemsländer leds i dag av socialdemokrater eller socialister, och flera av dem samarbetar dessutom med högerpartier. Tyskland är ett bra exempel på hur socialdemokratin helt enkelt kapitulerat upp inför svårigheterna. Gerhard Schröder hade tillsammans med de gröna en stabil majoritet i tyska riksdagen när han plötsligt ledsnade på regerandet och utlyste nyval 2005. Nu sitter de tyska socialdemokraterna som gisslan i en stor koalition med kristdemokraterna under ledning av Angela Merkel. Trots att det även efter valet fanns en vänstermajoritet i riksdagen, om man räknar in de gröna. I stället för att satsa på att ta tillbaka regeringsmakten, ägnar sig de tyska socialdemokraterna åt att byta partiledare, skrämma bort sina gamla gröna bundsförvanter och gräla om huruvida man ska samarbeta med vänstern (Die Linke) eller inte. Allt medan Merkel skördar de politiska vinsterna av den ekonomiska saneringspolitiken. Frågan är om hon inte får egen majoritet i valet nästa år och kan kasta ut socialdemokraterna ur regeringen. I Storbritannien regerade Tony Blair sönder Labour innan han överlämnade ledningen till Gordon Brown. Denne begick sedan misstaget att inte utlysa nyval medan han fortfarande var populär. Nu är Labours opinionssiffror i botten och det vill till ett under för att inte högern ska ta över i Storbritannien nästa år. I Frankrike är socialistpartiet splittrat på alla ledder. Överstedottern Ségolène Royal tror fortfarande att hon är kallad att frälsa socialisterna, fast hon förlorade stort mot Nicolas Sarkozy, saknar politiskt program och har en utstrålning som skyltdocka från NK. I Italien upplevdes vänsterregeringen under Romano Prodi som så kraft- och färglös att italienarna kallade in den gamle fifflaren Silvio Berlusconi igen. Socialdemokratin saknar viljan att regera, för att den inte vet vad den ska regera på, annat än allmänt socialliberalt tankegods. Allt medan klassklyftorna ökar, även i tidigare jämlika länder. Rättviseperspektivet lyser med sin frånvaro både nationellt och internationellt. De europeiska socialdemokraterna vågar inte ens stå upp för demokrati i Mellanöstern när USA inte är med på noterna. I det politiska tomrum som socialdemokratin efterlämnat, kan politiker som Berlusconi och Sarkozy, för att inte glömma Reinfeldt och Björklund, framstå som fräscha nytänkare.
Läs mer om
Norrköping