Ibland kan vi inte låta bli att förundras över hur människor ser på saker och ting, bland annat ekonomi t.ex. avdrag och bidrag. Det larmades och väsnades mycket från Allianspartiernas sida före valet 2006 om att vi levde i ett bidragsberoende, som absolut måste stävjas. Att vara beroende av bidrag är något fult, att däremot tillskansa sej avdrag är fint, något man gjort sej förtjänt av, även om man inte behöver dom. Bidrag ska däremot bara gå till dom som verkligen har behov. Bidragsfusk är klandervärt, avdragsfusk är smart.
Samma synsätt hör man från många håll när det gäller bistånd. Det ska bara gå till de länder, som verkligen behöver det och administrationen ska vara effektiv, pengarna ska redovisas, helst varenda krona. Okej, visst ska det vara ordning och reda och korruption ska inte tillåtas.
När det däremot gäller försvarsindustrin gäller inte lika hårda kriterier. Där får det kosta och det är väl si och så med kontrollen misstänker vi, men att ifrågasätta nödvändigheten är som att svära i kyrkan. Nå, inte verkar det vara så noga med redovisningen alla gånger.
Något annat vi förundras över är fördelningen av vår gemensamma sjukvård. Läste i DN 3/6 att stockholmarna går till läkare fyra gånger oftare än örebroarna, inte för att stockholmarna är sjukare, tvärtom, men för att tillgången på sjukvård är större än i Örebro. Där är det inte fråga om att de som verkligen behöver vården ska ha den först och främst utan där gäller var det är lönsammast att bedriva vård. Ack ja.
Så här års förfasar vi oss över allt skräp som ligger i våra parker, och det med all rätt. Det är ett oskick att inte plocka upp efter sej. Men hur ofta hör man någon uppröras över den nedsmutsning som storföretagen åstadkommer, här eller i fattiga länder. Ofta får de dispens från miljöansvar eller så läggs kostnaden över till det allmänna.
Ett område som ofta ifrågasätts när det gäller ekonomi är kulturen. Har vi verkligen råd med den och kan inte pengarna användas till något viktigare? Det är däremot sällan man hör dessa argument när det gäller idrott på hög nivå. Då framhålls det att vi måste ha elitidrott om vi ska få någon bredd. Det är faktiskt samma sak inom kulturen. Vi måste ha toppar för att få bredd och bredden behövs för att vi ska få toppar. Kulturen är ju lika viktig för vårt välbefinnande som motion.
Jämställdhetsarbetet retar en del. Har det inte gått för långt nu? Har kvinnorna fått för mycket makt och breder ut sej på männens bekostnad? Jojo, jämlikhet och rättvisa är ju bra bara det inte går ut över mej personligen!