Göran Hägglund är partiledare för Kristdemokraterna och socialminister. I går på DN Debatt gick han till generalangrepp på S-ledaren Stefan Löfven. Det var på tiden skulle man kunna säga. Det har gullats allt för länge med Löfven för att det ska vara hälsosamt för honom.
Enligt Göran Hägglund är Stefan Löfven i färd med att utdela "nådastöten" mot valfriheten, mot människors vardagsmakt och mot välfärdsföretagens möjlighet att verka på ett vettigt sätt. Liknande tongångar hördes nyligen från Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström.
Stefan Löfven lär tacka och ta emot.
Som Göran Hägglund påpekade så leder Löfven ett parti med "svårförenad politisk bredd, från pragmatiska socialliberaler till vänsteraktivister av sjuttiotalsmodell." Det ligger mycket i den beskrivningen. Det är också sant att utan regeringsmakten som sammanhållande kitt blir det lätt "hela havet stormar" när klassiska högervänsterfrågor ska processas. Vilket mer än väl avspeglas i den utdragna vinstvånda som plågat och präglat partisammankomsterna under flera år.
Till några kristdemokratiska höjder har dock konflikterna ännu inte nått. För inte alls så länge sedan tvingades som bekant Hägglund uppleva hur han - trots regeringsinnehav - utmanades om ordförandeskapet i partiet av sin egen gruppledare i riksdagen som påhejades av flera i partistyrelsen och av en tredjedel av ombuden på det extra riksting som kallades in.
Kristdemokraternas interna krig handlade inte om så profana saker som vinster och företag. Här var högre makter inblandade. De aktivister som utmanade Hägglund hämtade snarare sin näring från 1800-talet än från något av 1900-talets decennier.
Varje parti har sina kors att bära. Så är det.
Som partiledare får man ta en pilsner i taget. Stefan Löfven upplevde ett stort behov av att få stopp på testuggandet om vinsten.
Tillsammans med partisekreteraren Carin Jämtin tog han fram ett klassiskt mångtydigt dokument avsett för internt bruk. En enig partistyrelse slöt upp bakom skrivningar som gjorde väldigt få till förlorare och de flesta till lagom missnöjda acceptanter. Vilket givet läget var det bästa möjliga som gick att uppnå.
Attackerna från Hägglund och Bäckström stärker Löfvens interna position.
De vänsteraktivister som för någon vecka sedan avfärdade partiets vinstdeklaration som "naivt mummel" stillar sig lite och börjar fundera på om de kanske missat något?
Vi andra stillar oss med insikten om att S är ett oppositionsparti.
Många av de detaljer i S-förslaget - däribland dem som Göran Hägglund ondgör sig över på DN Debatt - är komplicerade och mycket svårutredda. Skulle det bli regeringsskifte vid nästa val så kommer S att ha mycket annat att syssla med.
Kretsen av tänkbara och troliga samregerande partier antyder också att intresset för att dra i gång en stor apparat i metafysiskt präglade ideologiska hårklyverifrågor kommer att vara mycket lågt.
Summa summarum bär Stefan Löfven sitt S-kors med stil och finess.