Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den s k Lavaldomen i EU har väckt berättigad uppmärksamhet. Det är dock inte så enkelt som att EU plötsligt börjar lägga sig i hur vi träffar avtal i Sverige. Bakgrunden är mer komplicerad än så. Det handlar om globaliseringen. Globalisering är i huvudsak ett positivt fenomen som vi svenskar tjänar mer än de flesta på. Men den leder också till en stärkt roll för arbetsgivarna. De kan i allt fler lägen "hota" med alternativ om villkoren här hemma inte är tillräckligt fördelaktiga. De kan investera någon annanstans, de kan flytta produktion till Estland eller Kina, de kan ta in arbetare från Polen eller Filippinerna, de kan ersätta manuella jobb med ny teknologi, de kan - som Ericsson i Norrköping på 90-talet - köpa in varor från billiga underleverantörer i andra länder istället för att tillverka själva (= outsourcing). Följden har bl a blivit en tydlig omfördelning från arbete till kapital. Trots att andelen fattiga i världen minskar och de sysselsatta blir allt fler har löntagarnas andel av produktionsresultatet minskat i flera decennier, och kapitalinkomsterna ökat explosivt. Allra mest ökar klyftorna paradoxalt nog i det "kommunistiska" Kina! Detta sker på olika sätt, inte alltid seriösa. Kommunals ordförande Ylva Thörn brukar berätta om det fruktansvärt utsatta proletariat som har utvecklats, bl a bland papperslösa lantarbetare, som även i Europa i praktiken helt saknar rättigheter. Alltså: Bortsett från en eller annan liten salladsbar, möjligen, är det inte arbetsgivarna det är synd om. Snarare är det tydligt att de istället nu - tillsammans med de politiska högerkrafterna - utnyttjar pressen på löntagarna till att ytterligare flytta fram positionerna. Frågan är - och den diskuterade vi på ett seminarium som anordnades av den vänsterinriktade tankesmedjan Agora i fredags: Hur ser fackets motstrategier ut? Jag tror på fri handel, fri rörlighet och på att EU och globaliseringen i huvudsak är bra - fast långtifrån problemfritt. Då är det ingen framgångsväg att stänga gränserna. Protektionism är ingen lösning, inte heller att som en stor del av högern men även vissa inom vänstern, förespråka återgång till en mer nationellt orienterad politik. Istället behöver vi stärka facket i förhållande till de nya utmaningarna och se till att både EUs lagstiftning och internationella regler, typ ILOs, utvecklas. Och så måste fackföreningsrörelsen själv jobba hårt för att stärka facket där det är svagt, och skapa modeller för att stödja även de mest utsatta papperslösa illegala immigranterna. På sikt tror jag vi kommer att få se en alltmer internationell fackföreningsrörelse, som kämpar för allt fler gränsöverskridande avtal, kanske även om löner. Men dessutom måste vi, både i Sverige och i EU, arbeta för lagar som stödjer den svagare parten i den här kraftmätningen, inte regler som ytterligare stärker arbetsgivarnas möjligheter att utnyttja den gränslösa marknaden till att urholka löntagarnas villkor och spela ut löntagare från olika länder mot varann.
