Klassisk kamp mellan skatter och avgifter
Höjda patientavgifter eller höjd skatt är frågan för många landsting.
Foto: ERIK G SVENSSON
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På Hälso- och sjukvårdsnämndens möte nästa vecka kommer den borgerliga majoriteten att föreslå en lång rad avgiftshöjningar.
Det ska bli tjugo kronor dyrare att besöka en distriktssköterska, en femtiolapp dyrare att gå till vårdcentralen och en lika stor höjning genomförs i specialistsjukvården. De nya avgifterna blir således 100/150/300 kronor. Majoriteten räknar med att avgiftshöjningen ska öka landstingets intäkter med ungefär 30 miljoner per år. I den summan ingår också en rad mer "udda" avgiftsförändringar. Den som exempelvis vill ta bort en tatuering får vara beredd att stå för hela kostnaden själv. Priset för manlig omskärelse fördubblas när dagens subvention på 3000 kronor slopas. Landstingsmajoriteten tänker sig även att dra in fem miljoner kronor genom att ta bort ersättning för sjukresor i egen bil. Men den stora "kassakon" i sammanhanget är förstås avgifterna i breddsjukvården. Det råder politisk strid om avgiftshöjningarna. I en artikel i Corren (27/9) förklarar oppositionspolitikerna Irma Görtz (s) Anna-Lena Sörenson (s) Lotta Heelge (v) Agneta Niklasson (mp) att de:
"kraftigt motsätter sig alla sådana förslag. För oss är det självklart att de avgifter som finns ska vara så låga som möjligt. Ingen förälder ska någonsin behöva fundera på om man har råd att ta barnen till doktorn eller inte. Vi är fullt medvetna om krisen i sjukvårdens ekonomi. Men det är ingen ursäkt för att fatta dåliga beslut som drabbar människor på ett oacceptabelt sätt. Vi måste se över hur sjukvården fungerar, vara effektiva och vända på varje krona. Det viktigaste måste komma först. Om det inte går att lösa på annat sätt höjer vi hellre skatten än avgifterna, för vården ska betalas efter förmåga och inte av dem som är sjuka".Ovanstående är exempel på en klassisk strid mellan skatter för alla eller avgifter för vissa. Men varje diskussion om avgifter i landstingssjukvården blir ofullständig om man inte väger in högkostnadsskyddet. Enligt riksdagens beslut betalar ingen patient mer än 900 kronor/år för sjukvårdande behandlingar i dagvård. Det är ett otroligt generöst och omfördelande system mellan "mycketsjuka" och "sällansjuka" personer. En avgiftshöjning slår enbart mot "sällansjuka". Familjer med många sjuka barn och ungdomar behöver vad jag förstår inte oroa sig för några avgiftshöjningar. Den nuvarande nolltaxan upp till tjugo års ålder kommer att vara kvar. Den borgerliga majoriteten hade enligt uppgift långt gångna planer på att avgiftsbelägga barn- och ungdomsvården. Men denna gång - till skillnad mot entreprenadförsöket i Finspång - tog sig Marie Morell, Christian Gustavsson och Lasse Pettersson tid att kolla med lagboken innan de fattade något beslut. Majoriteten tolkar lagarna som att de sätter stopp för avgifter för barn och ungdom i landstingsvården. I längden är jag övertygad om att hälso- och sjukvården behöver större ekonomiska resurser. I det socialdemokratiska rådslaget om sjukvården i framtiden framfördes också förslag om att sjukvårdens andel av de offentliga utgifterna ska öka. Ska vården på ett anständigt sätt klara sina växande uppgifter måste det till friska pengar. Andra samhällsområden får säkerligen vara beredda att stå tillbaka något för sjukvårdens skull. Men att i nuläget föreslå skattehöjningar - lika för sjuk som för frisk - istället för de avgiftsjusteringar som nu diskuteras, känns överdrivet och överilat