Kristdemokraterna är helt klart alliansens svaga länk. Statsminister Fredrik Reinfeldt borde ligga sömnslös när han tänker på vad som kan hända med hans alliansprojekt om partiet åker ur riksdagen.
Under hela vintern har kristdemokraterna skakats av en intern maktkamp som egentligen bara kan jämföras med kampen inom moderaterna mellan Gösta Bohman och Yngve Holmberg för mer än 40 år sedan.
Orsaken till att den tidigare så lojale ministern och vice partiordföranden Mats Odell utmanade sin gamle vapendragare, var en rad beslut i regeringen som inte gått kristdemokraternas väg. Dessa förluster skapade ett utbrett internt missnöje och gjorde att det var ganska legitimt att utmåla Göran Hägglund som svag och alltför ointresserad av det interna partiarbetet.
I det läget valde den sympatiske och annars så allmänborgerlige Mats Odell att gå i armkrok med de mer amerikanskt influerade högerkristna krafterna i KD. De som ogillade omsvängningen i abortfrågan, beslutet att öppna för samkönade äktenskap och att vårdnadsbidraget aldrig blivit alliansregeringens viktigaste familjepolitiska reform.
Resultat vet vi; Hägglund vann, om inte enkelt, så ganska komfortabelt. Men till priset av ett splittrat parti. Och det är väl ingen djärv gissning att om inte opinionssiffrorna vänder kommer han att utmanas då partifunktionärerna samlas till riksting nästa gång. Men då är det knappast Mats Odell som är motkandidat.
Hur har det kunna bli så här? Ett parti som bygger på kristna och medmänskliga värderingar borde kanske vara lite mer rädda om varandra, kan man tycka.
Men ju längre tiden har gått så har KD blivit ett parti bland alla andra. Och något som slår mig, som på olika sätt följt partiets utveckling från 1970-talet till idag, är den tydliga högersvängen.
Tidigare betonade partiet de sociala frågorna samt rättvisa, solidaritet och medmänsklighet. Möjligen skulle man kunna säga att KD då var ett socialkonservativt parti som i huvudsak sökte samarbete med de mer socialliberala krafterna.
Den katolska socialläran som KD ofta lutar sig mot, hörs alltmindre och istället framträder röster som präglas av amerikanskt evangelikala högervindar som hyllar nyliberalism med fokus på sänkta skatter, bättre villkor för företagare och strängare straff.
Det är kanske i denna omsvängning, som KD bör söka svaret på frågan varför väljarna vänt dem ryggen!
När KD bildades 1964 ville man bidra till att blockpolitiken luckrades upp. Men faktum är att sedan genombrottet 1991 har partiet i hög grad bidragit till att cementera blockpolitiken.
Därför är det ett ödets ironi att ett eventuellt uttåg ur riksdagen 2014 kan bidra till det partiets grundare, Lewi Pethrus och Birger Ekstedt, en gång eftersträvade, nämligen ett slut på blockpolitikens förlamande effekt på svensk inrikespolitik.