Invandring är en besvärlig fråga för etablerade och anständiga politiker. Historien har brutalt lärt oss vad rasism och rashets kan ställa till med.
I svensk närhistoria har framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna hanterat invandringspolitiken med största möjliga tystnad. Partierna förenades i den gemensamma insikten om att det inte fanns några politiska vinster med att släppa fram gnyet och invandringsmissnöjet i riksdagens protokoll.
Spelplanen förändrades något 1991 när Ny demokrati trädde in i riksdagen. Partiets invandringspopulism fick dragkraft av övriga partiers valhänta försök att bemöta Ians och Berts folkliga rallarsvingar mot invandrare, socialbidrag och invandringsbyråkrater.
Som politiskt parti betraktat var emellertid Ny demokrati ett skämt. Ian och Bert tröttnade snart på sitt projekt och partiet brakade ihop. Men anden hade kommit ut ur flaskan.
Det som vi i dag känner som Sverigedemokraterna började ta form. Stollar och nazister manövrerades gradvis ut av mer långsiktigt tänkande politiska entreprenörer. Sporrade av experimentet Ny demokrati siktade de in sig på politikens svagaste flank; oviljan och inkompetensen att hantera rasism och invandringsfientlighet.
Det har tagit tid. Vi minns alla tämligen misslyckade försök från etablerade politiker att i offentliga sammanhang bemöta Sverigedemokraternas mix av sifferkaskader och råheter. Men frågan är om inte Jan Björklund i SVT:s partiledardebatt 5 maj visade upp ett förhållningssätt till SD som signalerar förändring och förbättring?
I vart fall tvingade han Jimmie Åkesson till en sällan sedd reträtt.
Folkpartiets ledare bröt in i debatten med konstaterandet att vi är alldeles för "problemorienterade". Han påminde om de 150 000 människor som för 20 år sedan hastigt flydde till Sverige från det sönderfallande Jugoslavien. "Nu vet vi hur det gick för dem", sa Björklund.
Av dem som var 30 år eller yngre när de kom arbetar nu lika många som bland infödda svenskar. Och deras barn studerar på universitet och högskolor i högre grad än vad infödda svenskars barn gör.
Björklund förnekade inte för ett ögonblick att allt inte går som en dans med invandringen. Alldeles för länge rådde en onödig "omhändertagandementalitet" i stället för att mer pang på rödbetan sikta på jobb och studier. Men i grundfrågan var han glasklar. Människorna från forna Jugoslavien bidrar till Sveriges välstånd och välfärd.
Jimmie Åkesson tvingades flytta sina gränser för att kunna replikera. "Nordbor och européer" var inte något större problem för honom och SD, sa Åkesson. Det var de "långväga invandrarna" som kom nu som representerade den "ansvarslösa" invandringspolitik som hotar välfärden, sa Åkesson.
Intressant. "Européer" är numera som "nordbor" för SD. Än intressantare var Jan Björklunds slutreplik.
Han påminde om att SD:s föregångare på 1990-talet hävdade att den stora invandringen från Balkan skulle rasera Sverige som välfärdsland. Nu vet vi att det inte blev så, sa Björklund.
Om Sverige skärper upp mottagandet av invandrare så talar det mesta för att även somalier och afghaner ingår i Jimmie Åkessons politiska vänkrets om sisådär 15 år.