Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Ledare: Jag tror på kärlek

Idag startar Stockholm Pride. Det är inte bara Nordens största Pride-festival utan också Nordens största kärleksmanifestation. I år med ett modigt heterotema som vill uppmärksamma hur heteronormen påverkar samhället.

Norrköping2009-07-27 03:00
Laila Naraghi
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det har fått mig att tänka på det här med feminism och kärlek. Ibland framställs de som varandras motsatser. Särskilt om kärleken är mellan en man och en kvinna. Feminism gestaltas inte sällan som kvinnlig självständighet. Konservativa kritiker till feminismen beskriver gärna feminism som något som förespråkar kvinnlig självständighet i sådan utsträckning att kvinnan inte längre anses behöva mannen. Samtidigt tycks kärlek, särskilt mellan könen, i radikala kretsar beskrivas som uppoffrande och beroendeframkallande. I negativ bemärkelse. Feminism anses av dem höra framtiden till, medan kärlek - inte minst i form av kärnfamiljen - anses gammeldags. Inget kunde vara mer fel. Feminismen handlar främst om att erkänna att alla människor är lika mycket värda med rätt till samma förutsättningar här i livet - oavsett kön. Tyvärr avgör ditt kön fortfarande vilket liv du kan förvänta dig. Feminism handlar om att vilja förändra detta. Och om att vilja skapa möjligheter för alla människor att göra fria, självständiga livsval. Både män och kvinnor. Men feminism handlar varken om att hata män eller om att vilja leva utav dem. Kärleken är tidlös och vacker. Den ser olika ut, men är alltid viktig. Både kärleken till dig själv, mellan vänner, och i familjer. Och den kärlek som uppstår mellan två personer som blir kära. Kärleken måste alltid välkomnas och värnas. Visst är den uppoffrande och beroendeframkallande. Men i positiv bemärkelse! Det är ju härligt att få älska någon. Och det är ju fantastiskt att få bli älskad. Klart vi vill ha mer av det. Men en god kärleksrelation är ju också feministisk: Den ger modet att göra fria, självständiga livsval. Feminismen må behövas för att skapa förutsättningarna. Men kärleken krävs för att ge mod att använda dem. Runt omkring mig ser jag cyniska feminister halka in och ur relationer. Som om kärleken vore något farligt vi måste gömma oss för. Något som kräver skydd. Samtidigt misshandlar mängder av konservativa kärleksanalfabeter sina relationer när de vägrar dela på ansvar för familj och hem. Det är tur att vi kan skiljas, och separera från varandra, det har räddat många hjärtan och barndomar. Men det har också satt spår. Hos barn och vuxna, och i samhällsandan. Ibland tycks konservativa strömningar och radikalfeministiska element ha föresatt sig samma sak: Att stjälpa idén om den jämställda kärleksrelationen, särskilt mellan en man och en kvinna. Men jag tänker inte lyssna. Jag vill tro på både kärlek och feminism. Och jag är glad att Stockholm Pride vill både och, samtidigt som de vågar diskutera heteronormen. Modigt.