Från och till muttras det över att de politiska partierna blir alltmer lika varandra. Det har blivit "trångt i mitten" som det heter. Utvecklingen är i allt väsentligt en spegel av att de allra flesta medborgarna befinner sig i mitten. Få söker sig utåt extremerna. Därför har vi ytterst få - om ens något - riktigt extremt parti i riksdagen eller i närheten av att komma in i parlamentet.
Medborgarnas och väljarnas samling i mitten är i sin tur en spegling av att Sverige är ett samhälle i förhållandevis god ordning. Vilket väl knappast någon vettig människa kan sörja?
I länder med stora sociala och ekonomiska påfrestningar och ojämlikheter är den politiska vardagen annorlunda. I det arma Grekland tog sig både nazist- och kommunistpartier in i riksdagen med stärkt stöd från väljarna. Att extremistpartier får ökat stöd i Grekland beror för allt vad jag vet inte på att grekerna plötsligt blivit så mycket mer extrema. De traditionellt statsbärande partierna - konservativa/kristdemokrater och socialdemokrater - har misskött sig å det grövsta. Därmed öppnas spärrarna för extrempartier. Inte därför att folk i allmänhet tror särskilt mycket på dem. Utan därför att de tror så pass lite på de andra partierna. Italien har tidigare genomgått en liknande utveckling. De "gamla vanliga" partierna blev till slut så pass genomkorrumperade att de försvann. Vilket öppnade för partiskapelser som Silvio Berlusconis "Forza Italia".
Visst finns det ojämlikheter och påfrestningar också i Sverige. Värst av allt ur fördelningspolitisk synpunkt är att arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer. De riksdagspartier med mest endimensionella förslag till lösningar på problemen - stoppa invandringen med SD eller anställ alla arbetslösa i offentlig sektor med Vänsterpartiet - har emellertid ett tämligen svagt stöd i väljarkåren. Få lockas av enkel "vi-har-lösningen-propaganda".
Visst kan politiken uppfattas som lite trist och grå när skillnaderna mellan partiernas politik och förslag inte är avgrundsdjupa. Men alternativet är som sagt värre.
Nu befinner vi oss i den lyckliga omständigheten att oavsett vilket av de två stora partierna som kommer att dominera nästa regering så kan vi på goda grunder utgå från att statens stora och tunga angelägenheter kommer att skötas med klokskap och respekt för uppdraget. Personligen föredrar jag om nästa regering kommer att ledas av S. Den nuvarande regeringen har fastnat i ett alltför enkelspårigt "marknadstänk" i sin arbetslöshetspolitik. Visst har M en poäng i sin ambition att sänka trösklarna till arbetslivet. Men politiken är för ensidig.
Socialdemokraterna har en mer offensiv inriktning på utbildning, näringspolitisk utveckling och socialt/ekonomiskt omställningsstöd. Därför röstar jag socialdemokratiskt. Men tackar samtidigt min lyckliga stjärna att jag inte behöver fundera på att fly landet om valet skulle gå mig emot.