Jag skrev en bok. Jag skrev allt svart ur artärerna. Jag lyckades komma i någon sorts balans med tillvaron. Jag är lycklig över att jag till stora delar är min egen arbetsgivare. Min sambo, som dessutom rent fysiskt bär minnen med sig, har inte samma tur. Det talas om enskilda fall. Det blir svårt att se enskilda öden i djungeln av hårdare tag och urholkande människosyn. Därför skriver jag det här. För att berätta om just ett sådant enskilt fall. En läkare på vårdcentralen Väven beter sig som en stridslysten hyena i sin strävan att vara försäkringskassan till lags och förklarar för min sambo att tiden för sorg nog gått ut. Hur kan han veta det? Men den här läkaren ber jag att få återkomma till en annan gång. Nu var det om en annan instans det skulle handla, AF.
Min flickvän har en 80-procentig tjänstgöring. Ändå jagas hon med blåslampa. Och inte bara till att söka kompletterande jobb till de resterande 20 procenten (vilket kanske hade varit begripligt) utan hon ska tvingas att under den här tiden hon inte har (eftersom hon jobbar 80 procent) att söka andra hundraprocentiga jobb, runt om i hela landet. Hon upplyser handläggaren på AF (som den här gången ska få förbli namnlös, av ren barmhärtighet) om sin historia, om sin sorg, om våra två barn som dog. Han lyssnar. Han säger sig förstå. Gott så. Två dagar senare kommer det ett tjockt kuvert med jobb hon ska söka. De är utspridda över hela landet. Här finns alla möjliga jobb. Ett är bland annat på kyrkogårdsförvaltningen i Eskilstuna där hon ska ansvara för begravningsverksamheten. Kanske tycker handläggaren att hon är lämplig för detta göromål efter att ha spritt askan från våra två barn i minneslunden? Vi vet en del om hur små kistor det finns. Vi har gråtit över den allra minsta modellen. Vi har gjort det två gånger. Vi kan en del om döden, herr handläggare. Är det ett makabert skämt? Sitter den jäveln inne på sitt kontor och skrockar belåtet åt ett internt myndighetsskämt eller kan han inte läsa, inte stava, inte förstå? Jag känner uppriktigt medlidande med den här mannen som i sin oerhörda litenhet i sin gigantiska futtighet känner sig tvingad att bete sig så här omänskligt, som skickar det här jobbet till en kvinna som förlorat två barn för bara ett år sedan. Jag kan bara beklaga att han valde fel personer att bete sig iskallt och cyniskt emot. Jag kan bara beklaga att människovärdet verkar betyda mindre än ingenting inne på AF. Så min fråga, som jag kräver ett svar på, är; skäms ni inte? Sover ni lugnt och tryggt på nätterna? Hur ser futtigheten ut i era egna ögon? Och kom inte med svepande bortförklaringar om enskilda fall och annat. Jag kräver ett svar och en ursäkt, en upprättelse. Skäms! I utsökt förakt,Jag kräver en ursäkt
Hur handskas man med människovärdet på AF i Norrköping?Förra året förlorade jag och min sambo två barn. De föddes och dog för tidigt inom loppet av ett halvår. Livet raseras. Livet byggs långsamt upp igen. Man litar till sina vanor. Man går upp på morgonen, man klär sig och går till jobbet. Man går vidare.
Detta är en ledare. Folkbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.