Om Socialdemokraterna får styra och ställa med statsrådsposterna efter valet nästa år så lär det knappast komma att utses en integrationsminister. Så tolkar jag partistyrelsens svar på den handfull motioner till S- partikongress som kräver att integrationsministerposten avskaffas.
"När det gäller om integrationsministerposten ska avskaffas håller partistyrelsen med motionärerna i sak,
nämligen att integration är en fråga som ska genomsyra alla politikområden", skriver partiledningen till de ombud som ska debattera och besluta om saken under kongressen i Göteborg 3-7 april.
En statsrådspost hit eller dit är förstås inte så mycket att orda om. Men i det här fallet är det intressantare än så.
Sveriges första integrationsminister var den forne Metallbasen Leif Blomberg. Han utsågs 1996. Utnämningen var en politisk reaktion på de påfrestningar och rasisminfluerade konflikter som började plåga Sverige vid den här tiden.
Mona Sahlin är en av dem som tjänstgjort längst som integrationsminister. Hon ansvarade för frågorna under fyra år fram till 2004.
För ett par år sedan lyssnade jag på Mona Sahlin när hon talade på en socialdemokratisk konferens på Bommersvik.
Hon var djupt kritisk till integrationspolitik som begrepp. Politikens utgångspunkt är tankevurpan att vissa människor i Sverige ska särbehandlas på grund av sin etnicitet. Vilket såväl går rakt på tvärs mot hur socialdemokratin och andra vettiga partier ser på politikens roll i samhället, som är helt i linje med hur invandrarfientliga grupperingar ser på saken: Den invandrade personen blir problemet. Som staten på något mystiskt sätt ska försöka integrera med mer eller mindre flummiga projekt och myndigheters hjälp.
Mona Sahlins anförande där på Bommersvik präglades av den rättframhet och omtänkningsförmåga som framförallt präglade hennes senaste år i den aktiva politiken.
Individens ansvar för att förhålla sig till det samhälle hen invandrat till är givetvis stort. Ansvaret är dock personligt och inte politiskt i första hand. Politiken bör ägna sig åt samhällsstrukturer. Strukturer som är etnicitetsneutrala.
Enligt Mona Sahlin är kärnfrågan för staten att garantera ett strikt och strängt skydd mot diskriminering av alla de slag. Särbehandling som utgår från sådant som kön, ålder och etnicitet ska tryckas ut från alla de områden där lagarna har verkansgrad.
Människors behov ska stå i förgrunden. Nuet och framtiden ska stå i fokus. Inte deras ursprung.
I sitt svar på motionerna om exit för integrationsministerjobbet skriver Stefan Löfven och hans partistyrelse: "Det är fel att lasta enskilda individer när det är samhälleliga strukturer som påverkar och sätter hinder i vägen. (--) Det är diskriminering som hämmar samhällets utveckling och viljan att ta tillvara på alla människors kompetens, kunskap och erfarenhet."
Omvänt gäller förstås att det är fel att vanemässigt urskulda enskilda individer när de själva sätter hinder i vägen. Kan man jobba så ska man jobba. Krävs det kunskaper i svenska ska man lära sig svenska. Får man avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd får man prova någon annanstans.