Under mina riksdagsår pågick ständigt en debatt om den svenska modellens status. Om det går att tala om något sådant som ett allmänt omdöme om statusen vid den här tiden så var det att den svenska modellen levde farligt. Carl Bildts Moderater och Folkpartiets Bengt Westerberg hade formulerat programmet "Ny start för Sverige" som Centerpartiet och Kristdemokratiska Samhällspartiet (nuvarande KD) senare anslöt till i regeringsförhandlingarna. Den borgerliga regering som tillträdde 1991 hade en tydlig samhällsförändrande ambition. En "valfrihetsrevolution" skulle genomföras. Sverige skulle helt och fullt in i EU. Skatter skulle sänkas. I sin första regeringsförklaring slog statsminister Bildt fast att den nya regeringen avsåg att genomföra en kraftfull förnyelse av Sverige. Riksdagsprotokollen är fulla av anföranden och debatter där den svenska modellen används som slagträ. Socialdemokraterna hävdade att regeringens uttryckliga vilja till ?förnyelse och förändring? i själva verket var kodord för nedmontering av solidariteten i samhället. Regeringsrepresentanter ansåg å sin sida att tidigare Socialdemokratiska regeringars stelbenthet och förändringsobenägenhet var de verkliga hoten mot den svenska samhällsmodellens flexibilitet och ekonomiska tillväxt.
Efter regeringsskiftet 1994 dominerades politiken under många år av nedskärningar, anpassningar och besparingar inom den offentliga sektorns verksamheter och transfereringar. Härtill var S-regeringarna mer eller tvingade. Två decenniers ekonomiska äventyrligheter hade kommit upp på bordet för betalning. Under dessa regeringsår var det många från den politiska mitten och vänsterut som oroat undrade om de nu bevittnade den svenska modellens undergång och fall. De Nya Moderaternas alliansframgång i riksdagsvalet 2006 dämpade knappast oron i de rödgröna kretsarna. Var det nu dags för den svenska modellens gravöl? Rakt motsatta känslor - förhoppningar om ett renlärigt borgerligt systemskifte - spirade av samma orsaker på andra sidan blocklinjen. Båda lägren skulle dock komma att bli besvikna.
Nya Moderaternas kommunala rikskonferens 2005 arrangerades i Örebro. Den stora salen i det vackra kongresspalatset var fullsatt med Moderater från kommuner och landsting när partiordföranden Fredrik Reinfeldt steg in på scenen.
Jag var där.
Reinfeldt talade om de Nya Moderaterna. Det var ett starkt tal. ?Varje sänkt krona i skatt är en krona mindre i äldreomsorgen?, sa Reinfeldt. Man kunde ha hört en knappnål falla i den stora salongen.
Där och då förstod jag att de Nya Moderaterna fanns på riktigt. Den gamla Gösta Bohmanska doktrinen "vi är mot allt som sossarna är för" var död och begraven. Den svenska modellen skulle inte längre bekrigas med alla tillgängliga medel. Strategin var omlagd. Siktet var nu inställt på att erövra den svenska modellens förarhytt.
Nya Moderater är inte utbytbara mot Socialdemokrater. De båda partierna står förvisso inte för helt olika samhällsrecept. Men de mixar privat och offentligt på olika sätt. Socialdemokratin vill ha en högre andel offentligt i smeten än vad de Nya Moderaterna helst vill blanda i. Det är dock gradskillnader vi talar om; inte artskillnader.
Därmed finns goda politiska förutsättningar för att den tredje fasen av den svenska modellen blir en stark och välförankrad syntes av de två tidigare faserna.
Syntesen hämtar strukturer från såväl rekordårens fokus på produktivitet och resultat som från den offentliga utbyggnadens era under 1970- och 80-talen. Pensionsreformen som genomfördes på 1990-talet kan tjäna som ett slags förebild för utvecklingen inom en rad olika samhällsområden. Människors egna insatser och samhällsekonomins utveckling kommer att få större betydelse för hur de kollektiva samhällsinstitutionerna fungerar. Institutionerna kommer mer att spegla livet sådant det är istället för att utgå från diverse ideologiska förväntningar om hur livet och människorna borde vara. Offentliga och privata pengar mixas redan i dag inom stora välfärdsområden. Tandvården är ett tydligt exempel på detta. Privata tandläkare är lika vanliga som Folktandvårdens mottagningar. Vuxna patienter i tandvården betalar ur egen ficka upp till vissa fastställda belopp. Därefter träder Statens tandvårdsförsäkring in i stigande skala och betalar stora delar av kostnaderna för nödvändig tandvård. Högkostnadsskyddet för medicin och sjukvårdsbesök fungerar som ett slags försäkring. Upp till statligt fastställda belopp betalar patienter och kunder för vårdinsatser och för inköp av receptbelagda mediciner. Egenavgiften är en självrisk; i stort sett lika för alla. De människor som har större behov av medicin och vård betalar aldrig mer än självrisken.
Liknande konstruktioner kommer att bli allt vanligare inslag i den nya svenska modellens verksamheter och tjänsteutbud. I botten en grundplatta av solidarisk uppställning för alla medborgare som av olika skäl är förhindrade att bidra till vare sig sin egen försörjning eller till den offentliga sektorns skatteintäkter. Därutöver kommer alltmer av välfärdsverksamheterna att styras med produktivitet och resultat som ledstjärnor. Framöver kommer också människornas egna insatser att få en större betydelse. Människors egna insatser har naturligtvis alltid haft betydelse för hur det egna livet och samhället utvecklas. Det nya är att de egna insatserna nu också blir en naturlig del av politiken och av den svenska modellen. Inte på ett brutalt och egoistiskt sätt av sorten Satsa på dig själv och strunta i andra. Inte i någon renodlad Darwinistisk survival of the fittest - anda. Utan i betydelsen att människan träder fram som ett subjekt som påverkar, väljer och styr på ett öppet och politiskt erkänt sätt. Människors beteenden, t ex en familj som noga väljer grundskola för sin sexåring, en multisjuk människa som noga väljer vårdleverantör eller en senior medborgare som väljer skattesubventionerat köp av hushållstjänster i stället för skattesubventionerat och biståndsbedömd kommunal hemtjänst, uppfattas i ganska stora kretsar ännu som något slags hot mot tillståndet i "idealsamhället". Detta idealsamhälle är en tankekonstruktion från forna svenska modeller där människor mer uppfattades som objekt som anpassades in i de centralt förhandlade och beslutade systemen. I den svenska modellens tredje fas behövs förändrade samhällsinstitutioner och en politisk överbyggnad som anpassas till människor som aktiva och ansvariga subjekt.
Avslutningsvis några korta exempel på hur dessa förändrade samhällsinstitutioner kan komma att utvecklas:
Sjukvården levererar tjänster som är mycket attraktiva för såväl samhälle som individer. Medborgarna är beredda att betala för dessa tjänster. På frågor av typen ?är du beredd att betala mer i skatt om du vet att dina skattepengar går till en bättre sjukvård??, svarar de allra flesta Ja. Till detta ska läggas det faktum att alltfler människor i konkret handling visar att de är beredda att betala privat för sjukvård. Antalet privata sjukvårdsförsäkringar ökar. Alltfler företag ger sig in sjukvårdsbranschen. För att finansiera verksamheten på ett vettigt och rationellt sätt mixas omfördelade skatteintäkter med t ex höjt högkostnadsskydd och privata sjukvårdsförsäkringar. Dagens uppdelning av privat och offentlig finansiering är resursslukande och ineffektiv. Tankar om att förbjuda människor att satsa egna pengar på hälsa, bot och/eller lindring av sjukdomssymptom är absurda. Prioriteringen av det allmänna vårdutbudet behöver bli tydligare. Lätta och mellanlätta vårdinsatser överförs alltmer till den växande hälsobranschen.
Socialförsäkringarna - även arbetslöshetsförsäkringen - blir obligatoriska och inriktas på att ge ekonomisk trygghet för snabb omställning vid arbetslöshet och sjukdom. Heltäckande inkomstbortfallsskydd - t ex realt 80 procent av inkomsten - blir möjligt endast genom premieinbetalningar till bl a fackföreningar och försäkringsbolag.
Tjänstesektorer på arbetsmarknaden med relativt låga löner kommer att få ett större och mer officiellt erkännande än i dag. Utvecklingen av dessa arbetsmarknader kan till stor del ersätta det omfattande åtgärdsutbud som myndigheter erbjuder människor i dag. Människor som får chansen att komma in i arbetslivet på sina egna meriter har större chanser att påverka det fortsatta arbetslivet. Det bästa sättet att få ett jobb är att ha ett jobb.
Genom sänkningar av skatten på framförallt lägre inkomster blir sådana arbeten möjliga att leva på. Varje egenförsörjd och skatteinkomstgenererande arbetstimme behövs för att finansiera den allmänna och omfördelande välfärden. En tillväxt av tjänstesektorer med låga trösklar är därför positivt även ur ett samhällsperspektiv.
Grund- och gymnasieskolor kommer att möta allt tydligare krav på resultat och produktivitet. Skolor som inte bistår sina elever med nödvändiga och tillräckliga kunskaper bör tas ut ur produktionen. Det är otillständigt att skolor år efter år tillåts fortsätta trots att en stor del av eleverna inte når de av staten uppsatta resultaten. Här behövs ett omvandlingstryck liknande det som förnyade svensk industri under rekordåren.
Hans Bergström var under många år chefredaktör på Dagens Nyheter. I boken "Kommunaliseringen av skolan - vem vann egentligen? (Ekerlids förlag 2011) hävdar Bergström att det nya skolsystemet i Sverige har två grundbultar: ? 1. Staten bestämmer över skolsystemet via beslut i riksdag och regering och med stöd av sina myndigheter.
2. Föräldrarna väljer skola inom ramen för en i princip fri etableringsrätt.
Kommunerna är, liksom friskolor, huvudmän för skolor under de statliga reglerna och under ständiga domar från föräldrarnas val", lyder Bergströms eleganta sammanfattning.
På många sätt är dagens skolsystem en syntes av den gamla statliga styrningen och av förhoppningarna om lokalt styrda och elevanpassade skolor. Staten har t ex nyligen bestämt att endast legitimerade och rätt utbildade lärare ska få sätta betyg på elever. Det är en bra styrmodell med stor potential för kunskapstillväxt. Dessa styrande krav måste kunna samspela med valfrihet, mångfald och innovationskraft.
Så hänger det ihop.