Den svenska samhällsmodellen existerar i flera olika parallella dimensioner och versioner. Modellen har många år på nacken och har således en rik och innehållsrik historia. Den svenska modellen är så pass tung och samhällspräglande att historien om historien om modellen kan sägas leva sitt eget liv. Modellen finns samtidigt i en realtidsversion. Just nu och precis här levererar modellen en samhällsstruktur och påverkar medborgerliga beteenden. Den svenska modellen har också en framtid. I följande text är mitt tema att den kommande och nu framväxande nya svenska modellen står sig starkare än på mycket länge. Modellen lever också ett eget politiskt liv. I Sverige är (i vart fall fram till nu) samhällsmodellens politiska överbyggnad utpräglat Socialdemokratisk. Socialdemokraterna har i stort sett ostörda styrt landet under en stor del av modellens existens. I klassiska Socialdemokratiska hyllningstal om vår (sin) samhällsmodell beskrivs inte så sällan modellen som ett resultat av en genomtänkt strategi som genomförts i väl avvägda steg. Först den politiska demokratin. Sedan den sociala demokratin. Så den ekonomiska demokratin.
Jag tror att den amerikanske statsvetaren Charles Lindblom kommer det verkliga händelseförloppet närmare i sin artikel "The science of muddling through" från 1959. (Ungefär Vetenskapen om att "trassla sig fram")
Kärnan i Lindbloms argument är att beslutande policyskapare sällan är så rationella som många kanske tror och som det ofta framställs i efterhand. Policys växer fram del för del i en känslig process där anpassning till opinioner spelar en stor roll. Charles Lindblom understryker också de informations- och kunskapsbrister som är en integrerad del av alla stora och långsiktiga beslut.
I sin doktorsavhandling "Den försiktiga kameleonten" (Universitetsbiblioteket 2004) definierar Henry Pettersson Socialdemokratin på ett sätt som är nära länkat till Lindbloms vetenskap om att trassla sig fram.
"Kameleonten är ett försiktigt djur som vid behov anpassar sin färg efter omgivningen. (--) Socialdemokratiska partier har visat en relativt god förmåga till politisk anpassning gentemot nya idéströmningar och väljaruppfattningar. (--) Socialdemokrati kan uppfattas som en ideologi och Socialdemokratin som ett parti, för de försiktiga och de lite tvehågsna. Det är en ideologi och ett parti för konservativa samhällsförändrare, för dem som vill ha lagom förändring. (--) Socialdemokratin är också pragmatismens och de praktiska och vardagliga lösningarnas parti".
Socialdemokraternas roll har varit mycket dominant under den svenska modellens vandring och förvandling under decennierna. När jag skriver dessa rader i mars månad 2011 står det och väger i frågan om vilket politiskt block som kommer att hålla i taktpinnen i fortsättningen. De nya Moderaterna är definitivt seriösa utmanare till Socialdemokraterna. I den avslutande delen av kapitlet diskuterar jag den svenska modellens fortsatta utveckling. De förändringar jag anar och förutspår är inte på något sätt diskvalificerande för vare sig Socialdemokrater eller Moderater. Saken avgörs sannolikt av vilken sida som är bäst på att väva in den nya svenska modellen i sin egen berättelse.
I varje samhälle finns ett stort antal samtidsberättelser som erbjuder mycket varierande läsarter av vår nutid. "Människors möten innehåller alltid berättelser. Man kan säga att det är berättelserna som möts", skrev Clarence Crafoord i sin bok "Människan är en berättelse". (2000).
Sida vid sida med människors berättelser om ett växande och mångfaldigt samhälle lever historien om ett Sverige som blir allt sämre och brutalare. Varje familj och släkt har sin berättelse och varje framåt företag har en story där deras egna produkter och tjänster finner sin plats. Framgångsrika lärare och politiker är goda storytellers. De kan vinna sina elevers och väljares uppmärksamhet och kunskapstillväxt genom en fängslande historia. De politiska partierna väver in sig själva i berättelser där partiets framgång blir synonym med samhällets allmänna framgång och där de politiska motståndarnas politik och verksamhet likställs med risker för nedgång och elände.
1900-talets stora politiska berättelser har handlat om system, modeller och planer. Den enskilda människan har i hög grad kommit att betraktas som en utbytbar enhet. Samtidigt har utvecklingskrafterna i samhället avpersonifierats för att i stället knytas till förvaltningar, mytiska ledare, partier och till organisationsscheman. Tydligast framstår detta i totalitära ideologier. Deras sak och syften har ansetts rättfärdiga centralstyrning som utvecklats till diktatur, tyranni och massmordsregimer.
1900-talets viktigaste lärdom är att akta sig för politiker och partier med alltför stora planer och detaljerade visioner för hur människorna ska leva sina liv. Med samma självklarhet som föräldrar varnar sina barn för att följa med "främmande farbröder" bör barnen upplysas om riskerna med alltför storvulna och visionära politiker.
Vid sidan av de totalitära berättelserna har välfärdsstaten utvecklat sin egen story i många länder. Välfärdsstaten har arbetat med stordrift och byggt stora försäkringssystem, förvaltningar och myndigheter med ambitionen att finna lösningar på nästan alla problem. Välfärdsstaten har i huvudsak varit bra för människorna. Demokrati och växande välstånd har oftast varit välfärdsstatens följeslagare. Några av de institutioner som har byggts upp under välfärdsstatens beskydd har dock stora svårigheter med att anpassa sig till medborgarnas ökande vilja till självstyre och valfrihet. Stordriften och det ibland opersonliga bemötandet inom delar av vård/skola/omsorg-sektorerna har utsatts för kritik. Människorna vill vara subjekt. Men upplever sig behandlas som objekt. Samtidigt har själva fundamentet för välfärdsstaten - nationalstaten i sig - fått allt svårare att hävda sig i globaliseringens tidevarv.
Den svenska modellen är en kraftfull och formativ berättelse om oss själva och om vårt samhälle. Berättelsen har tre tydliga skeden eller faser som hänger ihop samtidigt som de kontrasterar bjärt mot varandra. Filosoferna Hegel och Marx har i sina arbeten om Dialektik skapat en teori för hur sådana utvecklingsprocesser går till. Grundantagandet är att förändring sker genom konflikter och motsättningar snarare än genom en harmonisk lunk där A alltid följs av B och där C är en följdriktig och konsekvent fortsättning på A och B. Hegel och Marx använder begreppen tes, syntes och antites. Tesen är det tillstånd som allmänt råder tills harmonin blir för kvävande och motkrafter börjar verka i samhället. Antitesen är en reaktion på tesen; det rakt motsatta försöker etablera sig. Syntesen innebär en mix av det nya och gamla där harmonin åter råder för en stund. Och så där håller det på i all evighet.
I mer officiella och politiskt korrekta berättelser om den svenska modellen beskrivs utvecklingen snarare som resultatet av harmoniska steg än som sprungen ur konfliktfyllda teser och antiteser. Jag vill inte för ett ögonblick försöka pressa in min berättelse om den svenska modellen i en teoretisk tvångströja. Som ett slags innehållsdeklaration vill jag hur som helst vara tydlig med att jag betraktar Dialektiken som en mer lämplig teori än den traditionella steg-för-steg filosofin. För att bredda mina teoretiska utgångspunkter något vill jag också anföra den påverkan som professor Erik Dahmén har haft på mitt tänkande. Genom slumpens försorg kom jag för många år sedan att läsa en föreläsningsserie som Dahmén höll på Handelshögskolan i Stockholm 1951. För studenterna talade Erik Dahmén om den kamp mellan gammalt och nytt: "Industrialiseringen av vårt samhälle kom inte till stånd på en gång genom att det gamla med ens ersattes av det nya, som vi idag ser omkring oss. Det som för 100 år sedan var nytt och som då började tränga undan det gamla blev själv föråldrat och livsodugligt och undanträngdes i sin tur av nytt. Hela omdaningen av näringslivet och samhället bestod sålunda av en fortgående kamp mellan nytt och gammalt".
Sveriges välfärdssystem bygger på storskalig solidaritet. Å ena sidan förbinder sig samhällets centrala aktörer i politik och arbetsliv att tillhandahålla centrala löneavtal och social säkerhet på rimligt goda nivåer. Å andra sidan förbinder sig medborgarna att arbeta och betala skatt så mycket som det bara går.
Denna pakt utgör en av kärnorna i det vi - möjligen en smula självförhävande - kallar för den svenska modellen.
Kombinationen av en öppen och liberal frihandelsekonomi och en stor välfärdsstat med höga skatter bär i hög grad Socialdemokraternas signum. Partiet styrde landet från 1932 och fram till 1976. Socialdemokraterna är därför denna berättelses röda tråd. Andra aktörer är självfallet inte ovidkommande. Långt därifrån. För dagen - vid vad jag uppfattar som inledningen av den svenska modellens tredje fas - styrs Sverige av reformerade och Nya Moderater. De har kommit ut som varma anhängare av den svenska modellen.
Jag är ett barn av den ursprungliga modellen. Inte på ett intellektuellt eller teoretiskt plan. Jag har inga barn- och ungdomsminnen av djupa diskussioner om modellens för- och nackdelar. Den kunskap som överfördes från de äldre och till de yngre var av det självlärande slaget. När fabriksvisslan ljöd var folk på jobbet. Arbetslösa fanns inte. Sjukskrivningar var så pass ovanliga att de noterades som avvikande händelser över kaffekopparna. Även samhällets öppna alkoholist hade ett jobb som han skötte för det mesta. Min uppväxt var inte befriad från problem. Men problemen skulle vara rejält allvarliga om de skulle tillåtas påverka arbetet. Alla betedde sig ungefär likadant. Inordningen i kollektivet var självklar på ett oreflekterat sätt. Livet var som det var. Gjorde man ungefär som alla andra så hade man det bra.
Jag växte upp i Aspa Bruk. Det lilla samhället var uppbyggt runt en pappersmassefabrik där far och mor arbetade. Jag och alla andra barn till anställda fick sommarlovsarbete på fabriken. Efter avslutad skolgång var banan snitslad mot fast jobb på industrin. Så blev det för de flesta av oss. Men inte för alla. På 1970-talet drog en rationaliseringsvåg genom industrin. Jobben blev färre. Automaterna och maskinerna blev fler och smartare. Samtidigt växte de offentliga arbetsmarknaderna till sig. En skolkamrat stack i väg till Stockholm för ett jobb på stans första hamburgerbar. Den privata tjänstesektorn utvecklades från embryo och till foster. Några sökte sig till universitetsstudier. Vilket jag minns att det talades om med stor förundran. Själv ville jag bli polis och tog värvning i det militära. Jag blev aldrig polis. Men jag kom heller aldrig tillbaka till bruket.
Moderniseringen av det svenska samhället svepte in över Aspa Bruk. Industrisamhällets normer och försörjningsmönster skakades om. Tillväxten i ekonomin som dittills varit rekordhög i decennier började mattas av i början på 1970-talet. Den krigshärjade omvärlden började hinna i fatt. Det dåvarande industrisamhället var för statiskt och orörligt. Varven, textilindustrierna och ett otal små sammansättningsindustrier slukade miljoner arbetstimmar varje dag. Men lönsamheten sjönk. Något behövde göras.
Rationaliteten i den svenska modellen har hämtat sina nyckeltal från stora organisationer. Wallenbergssfären, Socialdemokraterna och LO gjorde en gång i tiden upp om spelregler för den svenska arbetsmarknaden. Dessa regler skulle visa sig bli mycket formativa för det moderna och rationella Sveriges framväxt. Industriföretagen stod i centrum. Produktivitet och lönebetalningsförmåga var det som räknades. Arbetsgivarna ville driva produktionen så effektivt och avbrottsfritt som möjligt. Centrala uppgörelser som minimerade strejker och andra produktionsstörande konflikter var värt att betala för. För LO innebar de centrala löneförhandlingarna en rad fördelar. Sammanhållningen i kollektivet garanterades. Lönenivåerna kunde höjas. Dessutom betydde det nog en hel del att de centrala avtalen red spärr mot syndikalistiska och kommunistiska konkurrenter som lurade i den fackliga vassen. För Socialdemokraterna var en stabil arbetsmarknad och ett starkt LO grundläggande ekonomiska och politiska fundament.
"Solidarisk lönepolitik" var LO: s främsta paroll. Erfarenheterna från det fackliga arbetet under andra världskriget hade stor betydelse. Kriget och avspärrningarna ledde till stora lönsamhets- och löneskillnader mellan olika branscher. För LO var det otänkbart att låta dessa utifrån påtvingade förutsättningar slå igenom i förbundsvisa förhandlingar. LO gick därför in i en samordnande och lönereglerande roll. Efter kriget fortsatte man på den inslagna vägen. Den solidariska lönepolitiken vägledde LO under främst 1950- och 1960-talen. Tanken var dels att låta exportindustrins förutsättningar vara normgivande för löneutvecklingen, dels att sätta en allmän lönenivå så att de mest högproduktiva företagen gjorde goda vinster samtidigt som de lågproduktiva slogs ut. Anställda i lågproduktiva företag skulle flytta över till högproduktiva företag. Dessa rationaliseringar genomfördes utan nämnvärd sentimentalitet. De flesta av de lågproduktiva företagen var verksamma i lands- och glesbygd. "Flyttlasspolitiken" drev folk söderut och mot kusterna. Arbetsmarknadsstyrelsen - AMS - var statens brygga för dem som drabbades av arbetslöshet och flyttbehov. I folkmun uttolkades AMS som Alla Måste Söderut.
I det första steget av omvandling stod den fysiska rörligheten i centrum. Den sociala rörligheten skulle komma senare. En arbetare flyttade från en sämre fabrik till ett liknande jobb på en bättre fabrik. Jag var själv en av alla dessa flyttande arbetarungdomar. Fortfarande fanns det gott om jobb där ingen frågade efter skolbetyg. Arbetsförmåga och arbetsvilja var det enda som räknades. Körkort och en gammal bil förbättrade rörligheten. Jag arbetade som underbefäl på flygflottiljen i Halmstad, som diversearbetare på Nordverk i Uddevalla och som skiftarbetare på pappersbruket i Hyltebruk. Den svenska modellen ställde upp med flyttbidrag och avdrag för arbetsresor. Generösa arbetslöshets- och sjukförsäkringar gav ekonomisk trygghet under perioder av mer utdragna omställningsproblem på den föränderliga arbetsmarknaden. Men människorna var inte helt nöjda med den Socialdemokratiska samhällsmodellens centraliserade ingenjörskonst.
Civilisationskritiken växte till sig. "Hem till byn" drog rekordpublik till tv-sofforna. Storstädernas växande miljonprogramsförorter skildrades som helvetets förgårdar. Rachel Carsons bok "Tyst vår" från 1962 gavs ut i ständigt nya upplagor och bidrog till en spirande miljörörelse. Oljekrisen 1973 skapade ångest och framstegsnegativism i västvärlden. I riksdagsvalet 1976 fick det då påfallande agrara Centerpartiet 25 procent av rösterna. Centerpartiet stred för decentralisering och för "lokalsamhället". Motståndet mot den planerade kärnkraftsutbyggnaden var en kraftfull metafor i Centerns valrörelse. Socialdemokraternas samhällsmodell utmålades som omänsklig och smått diktatorisk. Socialdemokraterna bekrigades samtidigt från vänster. Vänstervågen bland studenter och kulturarbetare slog hårt mot lönsamhetstänkande, storskalig byråkrati, kärnkraft, frihandel och flyttlass. Strejken i Malmfälten 1969 var i hög grad en strejk mot det egna LO. Efter valet 1976 trädde jordbrukaren och Centerpolitikern Thorbjörn Fälldin från norrländska Ramvik in som statsminister.
Fälldin kunde ha förändrat den svenska modellen. Bondförnuftet kunde ha ersatt ingenjörskunskaperna vid samhällets styrspakar. Så blev det inte. Likafullt var 1970-talet inledningen på en lång stiltjeperiod i den svenska modellens industriella utveckling. Efter 44 års obrutet Socialdemokratiskt styre var de borgerliga politikerna ovana och fumliga i regeringsställning. Fälldin fastnade i regerandets grottekvarn. Han och hans regeringar (och efterkommande borgerliga regeringskonstellationer) drabbades av oenighet, splittring och förnedrande löftesbrott. Thorbjörn Fälldin tvingades att fatta beslut om utbyggd kärnkraft. Stora och vitala delar av industrin krisade under de här åren. Varvs- stål- och tekobranscherna stod inför gigantiska problem. Hårt pressad av Socialdemokraterna, LO och industriägarna upprättade regeringen en statlig industriakut. Enorma summor pumpades in för att rädda jobb och företag. Statliga bolag bildades för svenska varv och för svenskt stål. Tillväxten i ekonomin föll. Inflation och devalveringar ersatte exportindustrin som motor i ekonomin.
I tidigt 1970-tal stängdes möjligheten för arbetskraftsinvandrare att komma till Sverige. Det fackligtpolitiska budskapet var att svenska jobb var till för svenska löntagare. Regelverket stöptes om. Sverige var ett snällt land. Att vi inte längre ville ha utländsk arbetskraft betydde inte att vi stängde gränserna. Tvärtom lanserades en generös asylpolitik. Människor med migrationslust och/eller offer för mänskliga katastrofer skulle snabbt komma att anpassa sig till skiftet i invandringspolitiken. Eländesbeskrivningar och ständigt överklagande advokater blev viktigare än meritförteckningar och arbetslivskontakter för den som hoppades på att få stanna i Sverige.
I politiken blir vakuum aldrig särskilt långlivade. När partier lämnar gamla positioner försöker nya och/eller gamla partier snabbt att fylla tomrummet. Det har vi sett otaliga exempel på genom åren. Under de värsta krisbekämpningsåren på 1990-talet fick Socialdemokraterna släppa vänsterflanken utan bevakning. Det gav utrymme för Vänsterpartiet att växa. När Moderaterna blev Nya Moderater efter valet 2002 så lämnade de en del gammal terräng utan bevakning. Centerpartiet tog snabbt hand om arbetsrätts- och företagspolitiken. Folkpartiet profilerade sig än mer i skolpolitiken och fyllde på med värnskatt, kärnkraft och Nato. Kristdemokraterna försökte ta över såväl frihetscredot som folkhögeragitationen. Tydligast av alla tänkbara exempel på vakuumuppfyllande är nog Sverigedemokraternas inmarsch i riksdagen 2010. De gamla vanliga partierna förmådde inte att ta tag i invandringspolitikens konflikter. Sverigedemokraterna sög steg för steg åt sig utrymmet. Sak samma när vakuum uppstår inom enstaka partier. Socialdemokraternas långa epok som tillväxtorienterat industriparti och som den svenska modellens förvaltare fick sig en allvarlig knäck i början av 1970-talet. Den solidariska lönepolitikens omstrukturerande kraft hade dittills mest slagit ut lågproduktiva småföretag ute i buskarna. De som förlorade sina jobb kunde snabbt sugas upp av andra företag. En till synes evig ekonomisk tillväxt i kombination med ett snabbt växande AMS fixade problemen. När tillväxten sjönk och när hundratusentals jobb hotades i vitala delar av exportindustrin, påbörjade kreativa krafter inom Socialdemokraterna en omdefiniering av den svenska modellen.
Siktet ställdes in på utbyggnad av den offentliga sektorns verksamheter och transfereringar. Under en kort och dramatisk omställningsperiod vände Socialdemokraterna helt om. Tidigare nära samarbetspartners inom industrin anklagades nu för att berika sig med övervinster i stället för att delta i bygget av den svenska modellen. "Multinationella företag" blev en samlingsbeteckning för motståndare och fiender till den svenska välfärden. Förslaget om löntagarfonder föddes ur en önskan om att steg för steg överföra industriföretag till den offentliga sektorn. Socialdemokraterna i riksdagen ömsade även fot i frågan om minst armlängds avstånd till sådant som skulle avtalas mellan arbetsmarknadens parter. En landsomfattande kampanj mot Svenska Arbetsgivareföreningens "paragraf 32" som gav arbetsgivaren rätt att anställa och avskeda medarbetare efter eget huvud, landade i en omfattande arbetsrättslig lagstiftning - t ex Lagen om anställningsskydd LAS - som graderade upp de fackliga rättigheterna. Dåvarande chefredaktören för Svenska Dagbladet Hans L. Zetterberg gav i sin tidning den 30/11 1987 följande bild av händelseutvecklingen: "Efter 1968, då LO och många andra delar av samhället radikaliserats, började LO alltmer gå "den politiska vägen" för att få igenom de krav som SAF vägrade att ta in i avtalen. LO utnyttjade socialdemokratins regeringsställning och partiets beroende av fackets hjälp i valrörelserna. Olof Palme ville inte gå emot LO, och de borgerliga kunde inte stå emot. Man kan säga att LO utnyttjade den politiska borgerlighetens svaghet för sina syften.
LO fick en politisk skördetid: 1971 kom ny arbetstidslag och äldrelag. 1973 kom lag om styrelserepresentanter och lag om svenskundervisning. 1974 kom den stora lagen om anställningsskydd, lag om facklig förtroendeman och lag om anställningsfrämjande åtgärder. 1975 kom lag om ledighet för utbildning. 1976 trädde ikraft lag om delpension och lag om studiestöd. Från och med 1977 gällde den stora medbestämmandelagen och den krångliga semesterlagen".
Konflikten mellan de forna bundsförvanterna Socialdemokratin och näringslivet var sammansatt och alls inte svartvit. Inom näringslivet pågick en politisk radikalisering med udden riktad mot Socialdemokratin och mot det korporativa och kollektiva samförståndssamhället. Hans L. Zetterberg beskriver i sin artikel i Svenska Dagbladet några av de mest framträdande och framgångsrika kampanjerna: "Bekämpa inflationen från 1976 handlade om att det blir inflation när lönerna stiger snabbare än produktionen. "Fri företagsamhet - bra för Sverige" från 1977 blev en långkörare.
"Sätt fart på Sverige" från 1979 med budskap om vinstens betydelse: att lönsamma företag ger fler jobb och tryggare jobb. Samma år kom den mest ideologiska kampanjen "Satsa på dig själv" med kändisar som dragplåster. Här predikades individualismens höga visa i ett land som utvecklat ett kollektivistiskt idéklimat.
SAF svarade också för de första kampanjerna mot löntagarfonderna och stod fadder till 4 oktober-rörelsen".
Det är som bekant sällan ens fel att två bråkar. Det intressanta är bråket i sig. Ordspråket lär oss att hästarna bits när krubban är tom. Och det var precis vad som hade hänt. Krubban var tom på tillväxt. Rekordårens enighet om den svenska modellens färdriktning var som bortblåst. Socialdemokraterna växlade över till den offentliga sektorn. Näringslivets organisationer lämnade styrelseuppdrag i statliga kommittéer och styrelser. Den svenska modellens första fas var över.
1975 kom jag till Jära Folkhögskola utanför Nässjö. Arbetarrörelsen i Jönköping var huvudman för Jära. En reklamfolder från skolan ramlade in i mitt brevinkast i Hyltebruk. Jag hade ledsnat på arbetet på pappersbruket. Den kartongpappersmaskin där jag arbetade hade lagts ner. Vi som arbetade där blev inte uppsagda. Finansminister Gunnar Sträng hade lanserat "25-kronan". Företag som avstod från att friställa övertalig personal fick 25 kronor i timmen i bidrag för varje person som fick vara kvar. Jag var en av dem. Det är väldigt tröttsamt och oinspirerande att låtsas arbeta. Särskilt på nattskift. Flera nätter gick jag med en båtshake med uppdraget att peta loss stockar som fastnat i rännan på väg in mot flistuggen. Saken var bara den att stockarna aldrig fastnade. Arbetsuppgiften som stockpetare hade uppfunnits när 25-kronan kom. På den tiden tänkte jag inte särskilt mycket på den svenska modellen eller på den solidariska lönepolitiken. Hade jag gjort det så hade jag insett att mitt timmerstockpetande var ett tecken på att något hade förändrats. Staten betalade företag pengar för att de skulle ha medarbetare anställda som utförde arbetsuppgifter som inte behövdes. Den solidariska lönepolitiken hade omvandlats. Tidigare förpliktigade solidariteten människor att anstränga sig för att arbeta i rationella och högproduktiva företag. Nu var det solidariskt att stanna kvar i improduktiva bidragsbetalda arbetsplatser. Folkhögskolestudier framstod som ett mycket attraktivt alternativ till låtsasarbete.
Jära Folkhögskola hade ont om elever. Jag hann knappt posta min ansökan till den allmänna linjen innan jag fick besked om att jag var antagen. Inget i mitt dittillsvarande liv hade förberett mig på vad som väntade på folkhögskolan. Mitt barndoms Aspa Bruk var mycket Socialdemokratiskt. Vad jag minns fanns knappt några kommunister. Alla arbetare var sossar. Halvcheferna var Folkpartister. Disponenten var högerman. På Jära Folkhögskola fanns nio politiska studentpartier. Ett av dem var Socialdemokraterna där jag blev ordförande efter några månader på skolan. De övriga åtta partierna var alla till vänster om S. Radikalast av alla var en alkoholiserad dansk medelålders man som var ledare för Grupp 8. Som Socialdemokrat blev jag angripen för saker och ting som jag aldrig hade kunnat drömma om. Det välmående och fredliga Sverige beskrevs som ett kapitalistiskt paradis och som ett helvete för arbetarna. Att ingen av de vänsteristiska ledarna själva hade varit i närheten av ett arbete var utan betydelse. Genom det långa Socialdemokratiska regeringsinnehavet hade arbetarna förborgerligats. De insåg inte sina klassintressens bästa. Vänsterstudenterna såg som sin uppgift att agera förtrupp för de insomnade arbetarna. När revolutionen väl var fixad skulle arbetarna inse var de hörde hemma. Socialdemokratin betraktades som ett obehagligt rundningsmärke i kampen.
Lärarna på skolan hade det inte lätt. Vänsterstudenterna var i huvudsak av det antiauktoritära slaget. Lärarnas rätt att bestämma arbetsuppgifter och studiematerial ifrågasattes ständigt. Demokratin var allt. Kunskaper var inget.
Skolans mest attraktiva utbildning var fritidsledarlinjen. Samtliga elever räknade med framtida jobb i den kommunala sektorn.
Utbyggnaden av den offentliga sektorn accelererade under 1970- och 80-talen. De borgerliga regeringarna mellan 76-82 förmådde inte, eller ville inte styra utvecklingen åt ett annat håll. Mycket av expansionen skedde i kommunerna. Staten bestämde visserligen över vad som skulle göras. Men det var kommunerna - och kommunalskatten - som fick ansvaret för genomförandet. Förskolan byggdes ut, ålderdomshemmen mönstrades ut till förmån för avancerade servicehus. Fritidssektorn med kommunala arenor och hallar växte starkt. Landstingssjukvården byggde ut primärvården i rask takt. Gymnasieskolan utvecklades radikalt. Ingen kommun ville vara utan en egen skola. Socialförsäkringarna utvidgades till nya områden med Föräldraförsäkringen som flaggskepp.
Varje enskild svensk kan räkna med att staten griper in med en hjälpande hand om det behövs. Det speciella med vårt sammansatta välfärds- och fördelningssystem är att staten griper in även när det kanske inte behövs. De behovsprövade inslagen är relativt få. Samtidigt är medborgarnas (i juridisk mening) rättigheter visavi staten tämligen lätträknade. Modellen bygger istället på att ansvariga myndigheter har skyldigheter gentemot medborgarna. Myndigheterna är t ex skyldiga att erbjuda sjukvårdsbehandling, förskoleplatser och andra i huvudsak skattefinansierade tjänster inom vissa lagstadgade tidsgränser. Om inte myndigheterna lever upp till sina skyldigheter så är det svårt för den enskilde medborgaren att göra särskilt mycket åt det. Lagens tidsgränser uppfattas som kollektiva utfästelser riktade till folket och inte till enskilda individer. En kommun eller ett landsting som inte lever upp till sina lagstadgade leveransplikter kan få reprimander och/eller stimulanser av staten.
Den enskilde medborgare som vill dra det allmänna inför tinget har däremot inte särskilt goda utsikter att lyckas.
Den stora satsningen på offentlig sektor kan betraktas som den svenska modellens andra fas. Den första fasen kännetecknades av den solidariska lönepolitikens konkurrens mellan hög- och lågproduktiva företag. Under den andra fasen stod Trygghet och Omhändertagande i centrum för uppmärksamheten. Begrepp som produktivitet, management och effektivitet var bannlysta. I denna mening var de två faserna så olika varandra som det är möjligt att vara. Det som förenade Svenska modellen 1 och Svenska modellen 2 var den centrala och nationella likriktningen. Centrala löneavtal var ett strukturerande redskap i den första fasen. Den som arbetade i ett visst yrke och omfattades av ett visst fackligt avtal hade rätt till en viss lön. Punkt och slut. Tog det slut på företag i trakten som kunde betala de centralt bestämda lönerna så fick den som ville ha ett jobb vara beredd på att flytta eller pendla dit där sådana arbeten fanns. Den offentliga sektorns expansionsperiod styrdes i stället av en önskan om likvärdighet och likhet. Sjukvården skolan, barnomsorgen, bostadsstandarden och äldreomsorgen skulle vara likvärdig och likadan överallt. Ingen skulle behöva flytta för att få tillgång till bra välfärd. Fas 1 stod för en centralt bestämd arbetslinje. Fas 2 stod för en centralt bestämd välfärdslinje. Desto mer åren gick, desto svårare blev det att få ihop de två modellvarianterna till en fungerande helhet. Arbete och välfärd hänger intimt ihop. Det förstår alla på ett personligt plan. Den egna välfärden har betydligt bättre förutsättningar med löneinkomster än utan löneinkomster. Närheten mellan arbete och välfärd är dessutom central för vår modell av skattefinansierad välfärd. Minskar antalet arbetade och beskattade timmar så minskar det allmännas välfärdskassa. Vilket var precis vad som hände. Statens utgifter som andel av bruttonationalprodukten steg till 60-65 procent. Marginalskatterna sköt i höjden. Drivkrafterna för att arbeta, spara och starta företag sjönk när lönerna trycktes ihop. Sverige föll brant i OECD:s rankning över världens rikaste länder. Medborgarna märkte till en början inte så mycket av den underliggande dramatiken i de Svenska modellernas konflikt om arbete och välfärd. Inflationen släpptes upp till rekordnivåer vilket gjorde det närmast gratis att låna pengar. Höga räntor skrämde inte eftersom inflationen var högre. Staten lånade. Kommuner lånade. Företag lånade. Privatpersoner lånade. Vem skulle betala?
I min bok "Bekännelser" som utgavs av Tiden/Athena förlag 1996 berättade jag om en kväll med groggar och politik i Aspa Bruk. Året var 1978 eller 1979. Jag var i föräldrahemmet på besök. Min far, morbror Arvid, farbror Gustav och jag satt runt köksbordet och drack grogg på renat och sockerdricka. Jag betraktades ännu som något för ung får sådana övningar så trakteringen var begränsad. Huset vi satt i hade far och mor byggt mer eller mindre själva. Bygget tog tid. Föräldrarna skuldsatte sig inte mer än vad som var absolut nödvändigt. 1963 flyttade vi in. Tjugo år senare var huset skuldfritt.
Runt köksbordet den här lördagskvällen böljade en politisk debatt. Det var jag mot de äldre. Utanför köksfönstret kunde vi se en alldeles nybyggd villa. Huset var nästan dubbelt så stort som det mina föräldrar byggt. Utanför huset stod två bilar; en av dem en sprillans ny Volvo. Den som byggt huset hade flyttat in från Norrland och kallades för "Lappen". Han var i trettioårsåldern och arbetade på bruket. Min far och mina farbröder ondgjorde sig över bygget. Huset var så belånat att pengarna även räckte till ny bil och utlandsresa för familjen. Vad är det för fel på det? invände jag. Varför ska inte också en arbetare kunna unna sig lite medan han är ung och pigg och barnen är små? De kan bo i ett bra hus, åka i en fin bil och göra semesterresor med barnen samtidigt som de håller uppe konsumtionen. Det är nya tider nu gubbar, sa jag.
Det kan vara vilka tider det vill, sa farsan. Lappen får köpa hus och bilar precis som han vill. Det jag bara undrar över är vem som ska betala för alltihop i slutändan? Lappens lön räcker inte för allt det där, sa farsan. Kan det vara så att ni bara är avundsjuka, retades jag. Så där höll vi på en bra stund. Vi kom aldrig fram till någon samsyn. Efteråt har jag ofta tänkt på vår diskussion den där lördagskvällen i Aspa Bruk. Visst var min far och farbröderna lite konservativa och fast i sin egen tid där krediter betraktades som något smått ljusskyggt och samhällsfarligt. Men i kärnfrågan hade de rätt. Lappens lön räckte inte. På hösten 1992 kom räkningen för nästan tjugo års kollektivt levande över våra tillgångar. Efter alla år av inflation och devalveringar, efter alla år av statliga, kommunala och privata lån och efter alla år av alltmer inhemsk luft i lönekuverten så gick det inte att omsätta reversen en gång till. Regeringen som dittills själva styrt över den svenska valutan fick slå vantarna i bordet. Sverige var inte solvent. Politiken kunde inte längre skydda värdet på kronan med luft. Finansmarknaderna tog över värderingen av kronan. Kvar blev lite drygt femtio öre. Situationen var desperat. Alla fick vara med och betala för Lappens, statens och alla andras överbelåning. Inom loppet av några få år drabbades nästan en miljon människor av arbetslöshet. Banker klappade ihop. Pensionerna sänktes. Socialförsäkringarna sänktes. A- kassan sänktes. Kommunal expansion sköts på framtiden. Inflationen sjönk och räntorna steg. Företag gick i konkurs. Mängder med unga familjer fick lämna sina hem. De hade inte råd med dem. "The money is always there but the pockets change", konstaterade den amerikanska kulturpersonligheten Gertrude Stein vid något tillfälle. Så är det. Så var det. Och så blir det.
Metaforen om "det starka samhället" myntades av Tage Erlander, Socialdemokratisk statsminister under rekordårsepoken 1946-1969. Samhället skulle inte bara ge människorna chansen att med allmän och lika rösträtt välja och välja bort regeringar, utan också möjligheten att via röst- och skattsedeln skapa gemensamma nyttigheter. Det starka samhället skulle följa med Socialdemokraterna en bra stund efter det att Tage Erlander lämnat över till yngre generationer.
Offentligt ägande sågs som en självklar del av det starka samhället. Faktiskt så självklar att den aldrig diskuterades. Privata intressen skulle hållas borta. Även så oförargliga saker som föreningsdrivna ungdomsgårdar betraktades med misstänksamhet. Privat och offentligt vistades alltmer i skilda världar.
1978 anställdes jag som ombudsman i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Plötsligt var jag indragen i en miljö av hårda politiska och personliga strider. SSU var en tummelplats för ifrågasättande och försvar av det starka samhället. I slutet av 1960-talet gick dåvarande ordföranden för ungdomsförbundet i bräschen för bankernas förstatligande. Nästa ordförande kämpade för ett mer demokratiskt Sverige där föreningar och andra ideella sammanslutningar fick ta plats och ansvar i samhället. Den därpå följande ordföranden höll på att bli gråhårig i förtid av de stormiga konflikterna om självförvaltning och egenmakt. Ungdomar är sam- och framtidens känselspröt. De har stora delar av livet olevt. De belastas inte av upplevda erfarenheter, ingrodda vanor och av alltför många ryggmärgsaktigt inlärda beteenden. Försvarsmekanismerna är inte så utvecklade. Ungdomar har inte så mycket att försvara. De är ännu historielösa. Vilket ger dem chansen att ta kliv åt olika håll utan att plågas av dåligt samvete.
SSU: arnas känselspröt var riktade åt en rad olika håll under de här omtumlande åren. Förbundet var ännu stort; om än inte fullt så stort som de officiella medlemssiffrorna angav. SSU förväntades vara ett farmarlag för kommande uppdrag i partiets A- laguppställningar. De ordförandena som jag hade någon form av relation till - Bosse Ringholm, Lars Engqvist, Jan Nygren och Anna Lindh - blev samtliga framträdande statsråd i olika regeringar. Detta var emellertid bara grädden på moset. Den ungdomsfackliga verksamheten var omfattande. Mängder med SSU- fackligt folk gick vidare till arbeten och uppdrag i LO- förbund. Kommunerna, landstingen och floran av S-besläktade sidoorganisationer skulle också ha sin beskärda del av ungdomskakan.
Under rekordåren rullade apparaten på utan något större gnissel. En ung Socialdemokrat var som en gammal Socialdemokrat. Det politiska samhället växte och utvecklades i sig själv. Ungdomen fick utlopp för sin ungdomsiver genom att fortsätta i fädernas spår. Men någonstans där i 1970- talets miljö av avtagande tillväxt och växande civilisationskritik så kom det grus i maskineriet. Människor i rörelsen började tvivla på att det gick att köra på i samma gamla vanliga hjulspår. Samhället må ha varit starkt; men hur var det med människorna? Vad är ett samhälle om inte just dess människor? Om samhället är starkt medan människorna känner sig svaga; vad är det då i samhället som är starkt? Är det byråkratier, förvaltningar, myndigheter och ombudsmän som vi syftar på när vi talar om det starka samhället? Sådana och liknande frågor vållade stor och het debatt i ungdomsförbundet vid den här tiden. Politiskt blev det en strid mellan förnyare och traditionalister.
En fyrkantig och oprecis gruppindelning naturligtvis. Men ändå en gruppindelning med viss substans. Jag tillhörde förnyarlägret. Vilket var alldeles självklart för mig. Jag styrdes inte av några djupa ideologiska och teoretiskt grundade övertygelser. Jag tillhör den stora grupp Socialdemokrater som aldrig har behövt öppna en bok för att förstå att jag är just Socialdemokrat. Att förnyelsen blev min hemvist berodde mest på känslomässiga processer. Jag dras till människor som gör saker och ting. Som är beredda att satsa något för att få något. Gnäll, kvirr, frasrabblande och krav på att "någon annan" ska göra något är bland det värsta jag vet. Det unga Socialdemokratiska förnyelselägret var till stora delar praktiskt inriktat. Det satsades mycket på musik och teater. Jag var med på ett hörn när det samlades in pengar till en egen teatergård. En stor fastighet i Bredsjö utanför Hällefors köptes in, renoverades och underhölls till stor del av ideella krafter. Med Bredsjö som bas satte vi upp egna och förnyelsepolitiskt laddade teaterstycken som spelades rätt så flitigt. Under de år jag arbetade på SSU i Stockholm pendlade jag till mitt hem i förorten Eriksbo i Angered i Göteborg. Ett stort antal unga Socialdemokrater hade slagit sig ner där för att försöka få människors uppslutning för att själva förvalta bostadsområdet. Det var mycket aktiva och lärorika år. Vi hade också vissa framgångar. Den kooperativa förening som så småningom bildades fick stort ansvar för områdets drift och utveckling. Det jag uppskattade mest med åren i Eriksbo var det praktiska. Jag kände mig som en entreprenör. En entreprenör är i sin ursprungliga betydelse en person som "får något gjort". Som tar tillfället i flykten. Det var så jag kände mig. Och det var det jag trivdes med.
Socialdemokratin som apparat hade det lite svårare med trivseln. Inom rörelsen etablerades en oroande känsla av att samtidens ?skapande förstörelse? - som nationalekonomen Joseph Schumpeter sammanfattade samhällsutvecklingens drivkrafter - denna gång hade siktet inställt på socialdemokratins samhällsdominans som sådan. Näringslivets politiska kampanjer på temat ?satsa på dig själv?, SSU: arnas kampanjer för självförvaltning, växande kritik mot den traditionella kollektivanslutningen av LO-medlemmar till partiet, Thatchers och Reagans tilltagande dominans i världspolitiken och vildvuxen samhällskritik i allmänhet smälte samman till en klump av diffusa och spretiga hot.
Hur skulle Socialdemokratin förhålla sig till allt detta nya; fanns det en klassisk medelväg av anpassning och flexibilitet som inte innebar att barnet slängdes ut med badvattnet? Var Socialdemokratin en entreprenör som än en gång skulle visa sig ha förmågan - för att låna ord av Schumpeter - att se nya möjligheter och skapa nya kombinationer utifrån rådande strukturer?
Andreas Bergh är filosofie doktor och välfärdsforskare på institutet Ratio. I rapporten ?Ett nytt Sverige - hur genomförs tillväxthöjande reformer?? (2010) ger Bergh en del svar på dessa frågor. Hans sammanställning visar att Sverige - oftast i blocköverskridande enighet - har lyckats med ett stort antal reformer som har anpassat välfärdsstaten till nya förutsättningar: ?Sverige har tack vare ett välfungerande utredningsväsende lyckats relativt bra (--). Sveriges reformstrategi kan sägas ha gått ut på att öka välfärdsstatens hållbarhet både politiskt och ekonomiskt. Kärnan i välfärden är alltjämt huvudsakligen skattefinansierad och universellt tillgänglig för medborgarna - men graden av valfrihet och konkurrens har ökat. Flera av skattesystemets mest snedvridande inslag har korrigerats - men skatterna är fortsatt mycket höga i ett internationellt perspektiv?.
Andreas Bergh använder sig av OECD: s publikation Economic Surveys. Sedan tidigt 1980-tal har OECD granskat och gett råd till sina medlemsländer om framför allt den ekonomiska politiken, men även välfärdspolitik och arbetsmarknad berörs. OECD granskar medlemsländernas reformbehov och utvärderar genomförda reformer utifrån fem specificerade målsättningar:
Ökad konkurrens
Ökade arbetsincitament
Penningpolitik
Budgetbalans
Arbetsmarknadsflexibilitet
Andreas Bergh konstaterar med hjälp av OECD: s granskningar att: "Sverige har genomfört långtgående reformer på samtliga områden utom det sista: Reformerna av arbetsmarknaden har varit få och inte särskilt långtgående. Vad har detta för konsekvenser och hur kan det förklaras?
Den ineffektivitet som en stel arbetsmarknad innebär skapar utrymme för andra aktörer att kringgå regelsystemens negativa effekter. Detta är ett sätt att tolka den senaste tidens uppgång för bemanningsföretagen. Dessa har insett att många arbetsgivare efterfrågar en flexibilitet som inte tillgodoses av rådande institutioner och regler, och deras affärsidé är att kringgå dessa. Därmed minskar effektivitetsförlusten av att rådande regelverk sannolikt är ineffektiva, men det blir också allt mer uppenbart att de inte längre fyller sitt avsedda syfte: Att skapa trygghet på arbetsmarknaden.
En framgångsrik reformering av den svenska arbetsmarknaden förutsätter sannolikt ett perspektivskifte: De strukturer som var rationella under industrialiseringen främjade stora företag med stordriftsfördelar och planerad verksamhet. Nya små och växande företag behöver andra villkor, som betonar bland annat dynamik, experimenterande och en flexibel riskkapitalförsörjning".
Andreas Bergh förutspår ett "perspektivskifte". Mycket talar för att vi befinner oss i inledningen av något som kan liknas vid just ett skifte av perspektiv. Ett stort antal reformer har genomförts under de senaste decennierna. I stället för att fortsätta lånefesten i offentlig regi skapades ett nytt finanspolitiskt ramverk. Överskottsmål i de offentliga finanserna och utgiftstak i statsbudgeten borgar för en sund ekonomisk politik - oavsett vilket block som dominerar regeringen. En oberoende centralbank bidrar till en trovärdig inflationsbekämpning. Lägre skatter och ersättningar har genomdrivits av Socialdemokratiska och borgerliga regeringar och ett antal avregleringar och valfrihetsreformer har genomförts i offentlig sektor.
Summan av alla reformer har ännu inte landat i vårt kollektiva medvetande. Vi lever i någon mening kvar med gamla perspektiv på samhället. Därför skaver många av reformerna fortfarande. En av de mest strukturerande och tankeväckande av reformerna är utan tvekan det nya pensionssystemet. Konstruktionen av ålderspensionen bär inom sig frön till den nya svenska modell som jag hävdar är på väg att växa fram. Pensionsreformen säkrade att kostnaderna för ersättningar till äldre inte kunde överstiga intäkterna.
För att återvända till mitt inledande resonemang om Marx och Hegels teori om samhällets utvecklingskrafter så utgör den svenska modellens tredje fas en syntes mellan den solidariska lönepolitiken (tes) och utbyggnaden av den offentliga sektorn (antites). Den solidariska lönepolitiken kännetecknades framförallt av produktivitets- och effektivitetstänkande. Svagt presterande företag skulle slås ut för att lämna plats för mer effektiva och lönebetalningspotenta företag. Den offentliga utbyggnadens era präglades av universella löften om trygghet och välfärd till medborgarna. Vem man än är, var man än kom från, var man än bodde och hur man än tog (eller inte tog) vara på sina livschanser så omfattades alla av dessa välfärds- och trygghetslöften. Det nya pensionssystemet har skapat en syntes av de tidigare fasernas strukturer. Pensionen innehåller en garantipension som utgör bottenplattan för alla. Inom pensionssystemet genomförs också en omfattande omfördelning. Samtidigt är pensionsutbetalningar utöver garantipensionen knutna till effektiviteten och produktiviteten i ekonomin. Sämre tider för företagen och löntagarna sänker pensionsutbetalningarna. Bättre tider höjer pensionen. Dessutom mixas privat och offentligt styrt sparande i pensionsmodellen. En liten del av de lagstadgade pensionsavgifterna förfogas individuellt av varje medborgare. Ungefär 90 procent av löntagarna har dessutom en tjänstepension som arbetsgivaren sätter av pengar till varje månad. Pensionssystemet uppmuntrar till arbete. Varje intjänad krona har betydelse för pensionens storlek. I den tidigare modellen styrdes utfallet av varje individs femton bästa inkomstår. Nu är varje år i arbetslivet lika viktigt. Den som vill och kan arbeta några år extra efter 65 års ålder gynnas påtagligt. I syntesen av den solidariska lönepolitikens effektivitet och den offentliga sektorns trygghet är offentligt organiserad trygghet villkorad på ett annat sätt än tidigare. I den svenska modellens tredje fas stiger samhällets individer fram. Våra val, livsstilar, utbildningar och vår produktivitet spelar en växande roll för hur var och ens liv kommer att gestalta sig. De storskaliga kollektiven finns fortfarande på plats. Men balansen mellan individ och kollektiv förändras gradvis. Ett tydligt exempel på denna utveckling är den svenska skolans snabba utveckling.
Medborgarnas vilja att vänta i anonyma köer har eroderat. Kraven på bättre tillgänglighet växer sig allt starkare. Regeringen Carl Bildts friskolereform från 1993 har haft en betydelsefull påverkan på utvecklingen. De fristående skolorna var en spjutspets för ett nytt sätt att tänka i den svenska modellen. Parallellt med friskolorna infördes en möjlighet att välja mellan olika skolor. Människor som tidigare väntat på en inkallelseorder till den skola där de och deras barn placerats, tillägnade sig nu snabbt nya vanor. Det nya beteendet har snabbt spridits till flera andra arenor. Det är inte helt lätt att inkorporera personlig valfrihet med det traditionellt storskaliga koncept som historiskt kännetecknat den svenska modellen. Ska människor ha några reella val att träffa så krävs en viss överkapacitet. Kort sagt behövs det fler skolbänkar än skolbarn. Vilket strider mot genetiken i det storindustriella och av stora förvaltningar präglade modelltänkandet i Sverige.
Ett knippe marknadsgener har muterat med modercellen i den svenska modellen. Mutationen förändrar och förstärker modellens överlevnadschanser.
1991 blev jag invald i riksdagen. Där skulle jag stanna i sju år. Min riksdagssejour var helt oplanerad. Jag var ordförande för Socialdemokraterna i Nordanstig i Hälsingland. Någon politisk karriär låg inte i korten. Jag var fokuserad på mitt arbete på Hasselakollektivet och umgicks med förhoppningar om att en dag kunna få ta över ledarskapet för kollektivets sociala ungdomsverksamhet. Så blev det inte.
På hösten 1990 höll Socialdemokraterna partikongress i Stockholms Folkets Hus. Jag var sugen på att bli ombud på kongressen. Chanserna var små. Nordanstig var för litet för att ha ett eget ombud. Vi fick tampas med det betydligt större Hudiksvall om en plats på kongressen. Konkurrensen och underdogperspektivet var stimulerande. Genom en oförvägen personvalskampanj lyckades jag bli vald.
En av de på förhand stora stridsfrågorna gällde några meningar i förslaget till ?nittiotalsprogram? som kongressen skulle debattera om. I programmet slogs fast att offentlig finansiering av välfärd har varit, är och skall i all framtid vara det enda rätta för Socialdemokraterna. Däremot, föreslogs det i programmet, kunde S tänka sig att välfärdens utförare var såväl offentliga, kooperativa som privata. Det var ordet ?privata? som tände debattlusten. Jag kunde inte förstå varför så många Socialdemokrater - också i min kongressdelegation - var så oerhört negativa till privata företag som utförare av t ex äldreomsorg. Min uppfattning var naturligtvis påverkad av mitt arbete på Hasselakollektivet AB. Grundaren av kollektivet KA Westerberg hade startat verksamheten 1969. KA var aktiv Socialdemokrat. Under de första åren bedrevs kollektivet som ett storfosterhem utan någon legal driftsform över huvud taget. Till slut fick revisorerna som KA anlitat nog av att rensa skokartonger fyllda med kvitton och lappar. Revisorerna hjälpte honom att starta ett aktiebolag. Inkomsterna från fosterhemsverksamheten skiljdes ut i en låda för sig.
Detta aktiebolag blev väldigt omdiskuterat och omstritt under några år på 1970-talet. Mot löntagarfondsdebattens fond framstod det för många som helt uppåt väggarna att en aktiv sosse startade bolag för att "tjäna pengar på knarkarna".
Den heta debatten om kollektivets driftsform påverkade mig. För mig framstod verksamhetens resultat som det viktigaste. Om det var så att det arbete som utfördes på Hasselakollektivet kunde bidra till att ett hyfsat stort antal ungdomar styrde in på nya livsbanor och om detta arbete dessutom utfördes till ett lägre pris än kommunernas egna behandlingshem; vad var då problemet?
Jag var aktiv i debatten på kongressen. Efter mycket hit och dit slank det privata ordet igenom kongressens prövning. En annan stor stridsfråga var en motion som fackföreningen Handelsanställdas förbund hade planterat bland ombuden. I motionen krävdes förbud för söndagsöppna affärer. När kongressen inleddes fanns det en betydande majoritet för förbudsmotionen. Partiledningen höll emot. Jag gjorde ett par uppmärksammade inlägg i frågan. I mina ögon var det helt stenålders att några hundra ombud - mestadels kommunalråd och fackliga ombudsmän - skulle sitta i Folkets Hus i Stockholm och bestämma när folk skulle handla mat. Partiledningen vann voteringen.
Under kongressveckan hade jag ?slagit igenom? i media. Det märkte jag när jag kom hem till Hassela. Strax fick jag frågan om att kandidera till riksdagen. Så fick det bli.
När jag trädde in genom riksdagens dörrar så var det som en del av oppositionen. Carl Bildt (M) tog över som statsminister efter Ingvar Carlsson (S).
Riksdagssejouren var en lärorik och formativ upplevelse i många dimensioner. I en berättelse om den svenska modellens omvandling och utveckling har ett antal av mina personliga och politiska riksdagsupplevelser betydelse. Som ledamot i Socialförsäkringsutskottet följde jag det nya pensionssystemets födslovåndor på nära håll. Utöver riksdagsbehandlingen medverkade jag på ett stort antal politiska diskussionsmöten ute i landet. Inom det Socialdemokratiska partiet och LO fanns en minst sagt avvaktande inställning till pensionsreformen. Vilket inte på något sätt var förvånande. Givet samma arbetsinsats som tidigare skulle utbetalningarna från det nya systemet bli sämre. Det var inget att hymla om. I framtiden skulle det krävas mer arbetade timmar för att få ut en hygglig pension. Den tidigare svenska modellens löfte om ?evig välfärd? oavsett personligt uppträdande och oavsett ekonomins utveckling i stort, övergavs till förmån för villkorade löften. Det egna deltagandet i produktivt och beskattat arbete gavs större vikt.
En annan samhällsstrukturerande upplevelse var givetvis medlemskapet i EU. Medlemskapet i EU blev en formell bekräftelse på att Sverige numer inte längre var sig själv nog. Som ett öppet frihandelsland hade vi i praktiken aldrig varit oss själva nog. Men i den gamla svenska modellens politiska och retoriska överbyggnad var det just precis det vi var. Oss själva nog.
Kampanjen på ja-sidan under hösten 1994 är mitt livs hittills roligaste och mest intensiva valrörelse. Anslutningsprotokollet bestod av myriader detaljer. Men kampanjen var enkel. Ja stod mot nej.
De båda kampanjstaberna var brett sammansatta av engagerade människor från breda samhällslager. På Ja-sidan kom vi från höger och vänster, från facken och näringslivet från tidningar och högskolor, från städer och landsbygd, från industrin och från den offentliga sektorn.
Det fanns mängder av meningsskiljaktigheter mellan oss i en mängd andra politiska och samhälleliga frågor. Men vi förenades av uppfattningen att det nu var bäst för det svenska samhället att ta ett steg in i Europas politiska gemenskap.
Medlemskapet i EU hade många konfliktskapande friktionsytor vs klassiskt svenskt modelltänkande. En stor sak var EG-domstolens inträde på den svenska politiska scenen. Juridiska överprövningar av politiska beslut och sedvänjor var artfrämmande inslag i svenskt samhällsliv. I den tidiga hätska agitationen mot juridikens plats i EU-samhället hävdades att domstolsprövning skulle strida mot demokratins ideal. I ett folkstyre har folkets valda ombud rätt att fatta vilka beslut de vill. Det varnades för en meritokratisk utveckling där högt utbildade samhällsskikt skulle få dubbel rösträtt. Dels deltar de i allmänna val där varje röst har lika stort värde. Dels - om besluten från de valda inte är bra nog i deras ögon - så kan de i kraft av sina ämbeten gå in och rösta ytterligare en gång. Inom de LO-fackliga leden har misstron mot EU-juristerna varit väl utbredd. Ett antal rättsliga utslag har gått LO emot. I slutet av november 2010 konfirmerade riksdagen tidigare beslut om grundlagsändringar som bl a innebär att domstolsprövning av nya lagars grundlagsenlighet ska genomföras innan lagarna träder i kraft. Detta är ett uttryck för en för svensk del ny form av maktdelning.
Lagar om utgiftstak för riksdagen, inrättandet av en från den politiska makten oberoende riksbank och kraven på överskottsmål i de offentliga finanserna är exempel på andra och liknande restriktioner som numera kompletterar dagens svenska modell.
Sverige i form av riksdag och regering är inte sig själva nog. Partipolitiken är inte ensam herre på täppan längre.
I mina ögon är det ingen tvekan om att dessa förändringar gynnar en stabil demokratisk utveckling i samhället. Demokratins perspektiv har skiftat och vidgats. Den nationella demokratin har kompletterats med en regional demokratisk nivå i Europeiska Unionen. Länderna har ett gemensamt ansvar för att spelreglerna i EU fungerar ungefär likadant i alla hörn av Unionen.
Tidigare förfogade politikerna bl a fritt över möjligheten att skriva ner den egna valutans värde för att på så sätt bl a gynna den egna exportindustrins försäljning. En devalvering innebär emellertid att de egna strukturella problemen exporteras ut i det ekonomiska kretsloppet. För en samarbetsunion som EU med en gemensam inre marknad för handel mellan länderna är det ohållbart med medlemmar som beter sig på det viset.
Läs vidare i del 2!